Att delar av brottsligheten i Sverige ökar i oroande takt torde numera ha blivit en etablerad sanning. Två sorgliga exempel på detta är gängrelaterad brottslighet respektive bedrägerier, identitetskapningar och annan nätrelaterad brottslighet. Tron att lösningen i första hand är en magistral ökning av antalet poliser tror allt färre av allmänheten på.
Det är nog mer av ett politiskt mantra för att visa handlingskraft än en fungerande universalmedicin. Fler poliser är naturligtvis välkommet men många inklusive mig tror på ett bredare förebyggande arbete än idag där andra aktörer än polisen spelar förstafiolen. Liksom mer utnyttjande av privata väktare och ordningsvakter samt bättre utnyttjande av civil kompetens om man någorlunda i närtid ska lyckas öka närvaron av samhällsbevarande krafter.
Eftersom strävan efter trygghet och säkerhet alltid är starkare än vår omsorg kring integritet i dess vidare mening blir teknikutveckling inom brottsbekämpning en allt viktigare ingrediens. Och den utvecklingen sker nästan alltid under starkt initialt motstånd.
Det började under 1800-talet med ”nya grepp” som obduktioner och tagande av fingeravtryck. Under min tid som rikspolischef var de stora vattendelarna vilka gränser som skulle gälla för den nya DNA-tekniken respektive hastighetskameror (”plåtpoliser”) utmed vägarna.
Idag går den tekniska utvecklingen snabbt vad gäller nya eller utvecklade brottsförebyggande instrument. Tekniken har hunnit långt vad avser kamerateknikens möjligheter till exempelvis ansiktsigenkänning, identifiering av misstänkta rörelsemönster och möjligheter att identifiera maskerade individer.
Utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle erbjuder utomordentliga möjligheter att kartlägga människors digitala betalningsflöden. Kontroll av vilka vi kommunicerar med är ett annat intressant område liksom eventuell framtida registrering av varje människas unika DNA. Och då har jag ändå inte nämnt den potential som utvecklingen av artificiell intelligens (AI) erbjuder.
Var går gränserna för att utnyttja teknikens senaste landvinningar och hur beroende är detta av den upplevda hotbilden mot vår subjektiva trygghet? När ska politiken på djupet börja diskutera dessa i grunden essentiella frågor? Att negligera dess inneboende sprängkraft är ingen lösning. Inom exempelvis idrotten diskuterar vi teknikutvecklingens goda och mindre goda sidor (prestationshöjning respektive fusk).
Har vi att göra med Stevensons klassiska roman från slutet av 1800-talet ”Dr Jekyll och Mr Hyde” i modern tappning?