Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.
Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.
Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.
Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.
Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.
Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.
Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.
Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok ”Gud i Sverige” (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.
Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!
Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?
Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken ”Granskogsfolk” (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.
Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.