Hur vore det om Linköpings kommunfullmäktige beslutade sig för att ge nytt namn åt platsen utanför Konsert & Kongresshuset efter nuvarande kommunstyrelseordföranden i Linköpings kommun, Niklas Borg? Det vore en dålig idé. Även Paul Lindvalls Gata eller rentav Göthe Anderssons Allé får vänta. Varför? För att uppkalla platser eller resa statyer och minnesmärken efter nu levande personer är en dålig idé.
Det har dock inte hindrat residensstaden Kalmar från att ge namn åt en gata efter socialdemokraten Roger Kaliff. Även komikern Robert Gustafsson har tidigare fått en gata uppkallad efter sig, men det är först nu som den styrande majoriteten där ger denna uppmärksamhet åt en partikollega.
Invändningen mot att hedra levande personer är att deras livsgärning inte är avslutad och därmed kan oväntade saker inträffa. Zlatan Ibrahimovic fick en staty i Malmö efter att den av någon anledning inte kunde placeras vid Nationalarenan i Solna. När det senare visade sig att han köpt in sig i Stockholmsklubben Hammarby blev reaktionerna i Malmö besvikelse, protester och skadegörelse. Nu är statyn bortforslad och finns inte att beskåda. Så kan det gå.
Det har givetvis höjts röster för att resa en staty av Greta Thunberg och för någon månad sedan gjordes ett practical joke när en högst inofficiell staty av Joakim Lamotte placerades utanför LO-borgen i Stockholm. Även dessa exempel visar på omdömeslöshet, men i det senare fallet var det en uppenbar provokation och inte avsett som annat.
Olika typer av minnesmärken fyller funktionen att skapa referenspunkter och minnen för kommande generationers människor, vilka annars kan bete sig kortsiktigt, narcissistiskt och självupptaget. Genom att inse att det funnits personer som gjort värdefulla insatser även tidigare i historien kan kunskap och inspiration komma fler till del.
Nu levande personer bör få vänta tills hela livsgärningen kan sammanfattas och värderas. Att diktatorer gärna bygger monument över sig själva är inte ett tillräckligt skäl för att demokratier ska härma sådant beteende.
Att det är lätt att falla för smicker är väl känt, men det dåliga omdömet att föreslå en hedersbetygelse av någon som ännu är i livet borde vara lättare att avhålla sig från. När det finns en väl fungerande norm i samhället bör den som vill bryta mot den normen fråga sig om konsekvenserna är tillräckligt väl beaktade. Det gäller såväl uppförande som borttagande av statyer. Eller hur gator, torg och andra platser i det offentliga rummet ska namnges.