Var tredje kommun går med underskott. Åtskilliga kommuner och regioner kommer att höja skatten nästa år. Köerna till sjukvården blir allt längre. Litanian från intresseorganisationen SKL har av de flesta medier svalts med hull och hår. Här får du en annan bild som mer sällan kommer fram.
Under 2000-talet har många kommuner och regioner byggt ut välfärden kraftigt trots tydliga varningar om den långsiktiga hållbarheten. Antal lärare per elev har till exempel blivit fler under 2000-talet i både grund- och gymnasieskolan, utöver en svällande kår av lärarassistenter. Kollektivtrafiken har byggts ut rejält, liksom kommunernas utgifter för personlig assistans och andra LSS-insatser.
Regionernas utgifter för sjukvård har också tillåtits skena långt snabbare än inkomster i gemen. Kostnaderna för primärvården ökar kraftigt, delvis i syfte att avlasta sjukhusen. Men även dessa har fått lov att öppna plånboken. Antal helårsarbetande läkare i den specialiserade vården har ökat med drygt 20 procent sedan 2009, enligt SKL.
De flesta förstår nog att man inte i evighet kan öka välfärdens resurser snabbare än inkomsterna vilka utgör skattebasen. Mer frustrerande är att intresset för effektivisering har varit måttligt.
Sedan 2015 har antalet vårdtillfällen i den slutna vården och läkarbesöken hos specialister minskat trots en rejäl ökning av antal läkare. I skolorna har inte resultaten förbättrats trots fler lärare. I kollektivtrafiken ökar antal resenärer måttligt i förhållande till utgiftsökningen.
Ett dilemma för välfärden är att den släpar efter med smart effektivisering så länge nya pengar tillförs och framtida skattehöjningar finns i sikte. I en tidigare studie visade IFAU att de kommuner som fick extra tilldelningar av statsbidrag i huvudsak hade låtit pengarna gå till en svällande förvaltning.
Ändå är dramatiska effektiviseringar möjliga, som också höjer kvaliteten. Jag har själv räknat på en av alla tidstjuvar, nämligen hur patienter slussas på irrvägar genom vården till följd av ålderdomliga remissystem och bristande information till patienter från 1177. Kostnaden för denna eftersläpning motsvarar 1,5 miljoner primärvårdsbesök, tillräckligt för att utradera väntetiderna. I stället får personalen stressa och patienter köa.
Så länge det viftas med mer pengar och skattehöjningar släpar effektiviseringar efter. De genomförs allt för ofta först när budgetkraven biter. Sent omsider kallas då otäcka ekonomer in för att sanera välfärdsverksamheter som hamnat i lyxfällan.