När jag är ute och talar för Riksidrottsförbundet och idrotten brukar jag använda mig av två bilder. Den ena är ”skrytvalsen” som bygger på temat att jag representerar Sveriges största folkrörelse med 3,2 miljoner medlemmar, cirka 700 000 ledare och 19 000 föreningar. Vi är sålunda störst, bäst och vackrast! Finito!!
Den andra bilden är” problempolkan”, det vill säga att folkrörelsesverige försvagats under efterkrigstiden vare sig vi talar om nykterhetsrörelsen, frikyrkorna eller de politiska ungdomsförbunden. Idrottsrörelsens relativa medlemsantal är nu som högst bland 11-åringar! Vi har med andra ord anledning att reflektera.
Ett problem som då direkt tornar upp sig är politikens alltmer avlägsna koppling till folkrörelserna. Och då menar jag inte i de allmänna hyllningstalen utan i den egna praktiska erfarenheten. Det finns förvisso ljusglimtar och jag vill nämna två. Den första är anstormningen av asylsökande 2015 där folkrörelserna inklusive idrotten drog ett tungt lass. Mitt andra exempel är vi mitt inne nu, nämligen den pågående pandemin. Även här kan man undra hur det hade gått om inte folkrörelserna helhjärtat ställt upp.
Flera folkrörelser, däribland idrotten, är just nu mitt inne i ett omfattande visionsarbete. Jag ska inte här gå in på detta men likväl tillåta mig några reflektioner. En sådan är att politiken måste erkänna att även när vi har samma mål måste vår rätt till självständighet respekteras. Vi lyfter förvisso ofta statsbidrag men om politiken vill styra oss som om vi vore en myndighet brakar det inofficiella kontraktet mellan oss samman.
Vår styrka bygger på mängden ideellt arbetande människor som engagerar sig och jobbar gratis. Tappar de sugen meddelar de helt enkelt att de inte står till förfogande för omval! Budskapet blir sålunda - kryp oss inte under skinnet. Argumentet ”gör det vi vill annars blir det inga statsbidrag” är inte ett vinnande budskap! Erfarna politiker nyttjar en smartare taktik, nämligen att spela på vår vilja att ställa upp på att medverka till ett bättre samhälle. De spelar begreppet vad som bör uppnås snarare än hur det ska gå till.
Frivilligrörelser må vara tröga till att förändra sig vad avser formalia och lägga stor vikt att sträva efter konsensus. Men när det gäller att bilda opinion, identifiera problem och skapa effektiv problemlösning är de ofta effektivare än såväl myndigheter som företag. Och det gäller inte bara idrott utan flertalet andra aktörer inom den ideella sektorn. Samhället bör oftare använda sig av den kraften!