Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag på ålderns höst skulle bli pandemi-general för idrotten i kampen mot corona. Fram tills nu har min kunskap om virus varit begränsad till att livligt uppskatta en känd Brynässpelare i hockeylandslaget som gick under smeknamnet Virus Lindberg. Och än en gång fick jag erfara den positiva kraften i civilsamhället.
Vi såg den vid anstormningen av asylsökande 2015 och nu kom den åter i heroiska ansträngningar från i mitt fall idrottsrörelsen. Det handlade om allt från att handla åt äldre till att utveckla digitala träningsprogram för samma kategori. Min lilla dotterdotter fick byta från att spela vanlig fotboll till att dribbla mot uppställda koner! Nya sätt att idrotta utan närkontakt såg dagens ljus.
För egen del steg antalet hundpromenader och joggingrundor markant. Från en filosofisk utgångspunkt kändes det likväl konstigt att med administrativa medel medvetet släcka ned normalt idrottsutövande med tanke på den passion man känner för idrottsutövande. Det blev lite som en rituell självdestruktion.
Tillhör man som jag riskgruppen +70 år förväntas man på goda grunder idka social distansering. Det är inte helt lätt om man som ordförande för Sveriges största folkrörelse är aktiv i media och möten som ibland kräver fysisk närvaro. Och här talar vi inte om traditionell åldersdiskriminering. Hustrun, som har vissa problem med astma, blev från utbrottet kvar i Ydre viket inte fungerade för mig.
Å andra sidan fick jag lära mig mycket nytt i form av digital sammanträdesteknik. I princip alla på min arbetsplats på Riksidrottsförbundet jobbade ju hemifrån. Antalet digitala möten steg från 500 i veckan i början av krisen till 3000 stycken.
Klockan 14 blev en helig tid. Då talade normalt statsepidemiologen Anders Tegnell på ett sätt som förde tankarna tillbaka till andra världskriget, åtminstone i den tappning mina föräldrar återgav miljön. Överallt detta svävade självfallet den näst intill ofattbara tragiken med det antal dödsoffer som ständigt tycktes växa.
Vad vi kommer att dra för lärdomar av pandemin är svårt att sia om. Men få av oss som upplevt den kommer att glömma vad vi varit med om. Det känns helt ofattbart att ett olycksaligt utbyte av virus mellan djur och människa borta i Kina kan få sådana effekter. I mitt huvud snurrar en gammal dansbandstext. Familjen brukar spela den i bilen när vi åker till eller från Ydre. Inledningen lyder: ”Det är virus och bakterier i luften kära du / De har aldrig infekterat som de infekterar nu”.