Pandemihanteringen i Sverige har varit jämförelsevis mjuk. Svenskarna har besparats de strikta begränsningar som folk i andra länder, inklusive våra nordiska grannar, fått leva med under långa tider. När myndigheterna införde kravet och bevis på vaccinering kände många därför obehag.
Correns översikt (5/2) av reaktionerna ger anledning till vidare reflektioner. Hur ter de sig i ett bredare perspektiv?
En ledtråd till svaret finns i den läsvärda boken av historikerna Henrik Berggren (före detta kulturredaktör på Dagens Nyheter) och Lars Trägårdh om gemenskap och oberoende i Sverige sett i ett längre tidsperspektiv. Deras slutsats är att vi svenskar är ”statsindividualister”, det vill säga hur vi lever och umgås med andra människor har främst formats ovanifrån av offentliga myndigheter.
Statsindividualismen är en speciell blandning med rötter i både en inhemsk frihetstradition och ett respekterat ämbetsmannastyre. I denna korsning mellan demokrati och byråkrati har medborgarna i vårt land funnit sin frihet inom ramen för ett toppstyrt system av myndigheter. Att vara politiskt korrekt har blivit en del av vårt DNA.
Vår ansenliga ansats att följa lagar och förordningar gör oss annorlunda. Graden av medborgerlig följsamhet sticker ut. I USA står frihetsbegreppet i motsats till statlig makt. På den europeiska kontinenten konkurrerar familjen och kyrkan med statsmakten om medborgarnas lojalitet. Förhållandet mellan stat och individ är därför inte så direkt som i vårt statsindividuella land.
I detta jämförande perspektiv är de svenska reaktionerna på pandemihanteringen informativa. Pandemin har skakat det vardagliga politiska tänkandet. Svenskar har känt obehag att behöva tänka utanför boxen och ta ställning under osäkra förutsättningar. Folk i andra länder har ställts inför samma utmaning, men har inte hängt upp sig på myndigheternas tillkortakommande utan agerat på egen hand.
Som professor Daniel Videfjäll påpekar i Correns artikel är det inte så konstigt att folk tycker olika om pandemin, men i det svenska systemet blir det lätt kris om inte myndigheterna fungerar som trygg storebror. Som statsindividualister är vi extra känsliga för det officiella budskapet. Är det oklart blir reaktionen därefter.
I andra länder hanteras otydligheten annorlunda. I USA personifieras kritiken och det blir presidenten eller chefsepidemiologen som får bära hundhuvudet. Där liksom på många andra håll, nu senast Kanada, tar man saken i egna händer och genomför protester utan tillstånd. Frågan politiseras utanför det officiella systemets rättsliga ramar.
Denna aktivism skiljer sig från den svenska reaktionen som hållit sig till vetenskapliga rön och myndigheternas monopol. Det intressanta i det svenska fallet är obehaget människor upplever i osäkerheten och den åtskillnad som görs mellan vaccinerade och ovaccinerade personer. Det är två grunddrag i det statsindividuella samhället som får sig en smäll: samförståndet och jämställdheten.
I Sverige har sättet att reagera varit städat. Folk har tagit personligt ansvar för andra i en grad som saknats på andra håll. Detta innebär dock inte, som Correnartikeln antyder, att pandemihanteringen gått förbi utan spår i sinnet. Likväl har vårt statsindividuella samhälle stått sig väl. Dokumentationen om vaccinskepticismen är viktiga historiska anteckningar om ett skeende vars ände vi ännu bara anar.
Göran Hydén är professor emeritus i jämförande politik vid University of Florida och Linköpingsbo.