För knappt två veckor sedan kom jag tillbaka från Washington med känslan av att viktiga och avgörande händelser avlöste varandra. Öppna förhör som avgör om Trump ska ställas inför riksrätt. Turkiets president Erdogan på besök. Och som vanligt, tyvärr, skjutningar och döda i en skola. Denna gång i Kalifornien.
Under en lucka i schemat besökte jag The Smithsonian's National Museum of American History, Nationalmuseet över Amerikas historia. Mitt första intryck var att museet är enkelt och pedagogiskt. Genom olika teman får besökaren följa USA:s historia. Där finns historien om amerikansk innovation och elektronik, film och musik, men också andra historiska återblickar.
Sakta men säkert växer berättelsen om Amerika fram. Som alla andra berättelser är den naturligtvis konstruerad genom ett urval av händelser. Men det är en berättelse som inte duckar för brister och fel. Den är fylld av krig och konflikter som påstås ha varit en uppoffring för att skapa en bättre och friare värld för alla. Naturligtvis finns kampen mot kommunismen och nazismen där och naturligtvis hade världen sett annorlunda ut utan USA.
Historien om den amerikanska demokratins framväxt och utveckling kantas av öppna frågor följt av olika argument för och emot. Vad är rättvisa? Vad är representativitet? Vad är demokrati? Vad innebär minoriteters rättigheter? Intrycket är, att tryggheten i ödesgemenskapen eller den nationella berättelsen och förankringen i konstitutionen är tillräckligt stark och tydlig, för att öppna frågor varken ska upplevas som ett hot eller ett problem. Som om projektet USA fortfarande formades, prövades och utvecklades.
Jag funderade på vad den svenska berättelsen innehåller eller hur den kan vara formulerad. Naturligtvis finns den eller går att hitta och naturligtvis går det att ena människor kring en sådan berättelse. Men var är den idag? Hur ser den ut och vad i den skulle kunna upplevas som en ödesgemenskap? En kamp för något väsentligt. Inte tomma ord. Utan på riktigt. Ett ställningstagande som innebär risker och får konsekvenser.
Och kanske har jag fel. Men jag tror att frånvaron av en sådan berättelse har fyllts ut med skrivbordskonstruktioner som ska ge alla svar. Genusteorier, intersektionalitet och normkritik är svaren som ska ena Sverige och lösa alla problem. Frågor anses inte behövas. Ty vi har ju redan svaren. Sverige anses helt enkelt vara färdigt och fullärt. Men utan någon berättelse om vilka vi är, eller för vad vi är villiga att offra något.