Ett av Ukrainas viktigaste kulturdokument ligger i det svenska Riksarkivet. Det är landet första konstitution från 1710.
När den ukrainska nationen firade sin 30:e självständighetsdag den 24 augusti förra året lånades den tunna handskriften ut. Säkerhetspådraget var stort. Transporten från Sverige fick poliseskort redan i Warszawa. Från gränsen till huvudstaden direktsändes resan på ukrainsk tv. I Kiev ställdes den ut i en massiv säkerhetsmonter i Sofiakatedralen.
Nu är dokumentet tillbaka i Sverige. Lyckligtvis. För när de ryska bomberna faller över Ukraina hotas såväl människor som deras historia och hågkomsten av tidigare generationer. Kriget leder inte bara till enormt mänskligt lidande utan hotar även det gemensamma kulturarvet – det kitt som förenar människor i tidens rum.
Det är nog inte heller en tillfällighet att ukrainska museer och historiska platser pekas ut som mål för den ryska aggressionen. Kulturarvet och minnena av tidigare generationer är en bärande del av varje nationsbygge. I dikten ”Vårt land” sätter den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg ord på just det här – att ett land hålls samman av banden mellan generationerna: ”Det var här sin fröjd det njöt, och det var här sin suck det göt, det folk som våra bördor bar långt före vår dar.”
Men historiens länkar är bräckliga. Och fullt ut hur sköra de kan vara är den gamla ukrainska konstitutionen ett exempel på. Den upprättades i Bender år 1710 av Filip Orlik. Han tog över kampen för ett självständigt Ukraina efter den legendariske kosackledare Ivan Mazepa, som var en Karl XII:s mest kända allierade. I sig är skriften unik. Den anses vara en av västvärldens tidigaste konstitutioner som utgår från ett styrelseskick med maktfördelning mellan de lagstiftande, exekutiva och dömande grenarna. I sin anda var den långt före den amerikanska konstitutionen.
Men trots sin betydande historiska status har tiden gått hårt åt dess minne. Den första och mer grandiosa versionen av konstitutionen tros ha gått förlorad i Frankrike under andra världskriget. Utöver den till utseendet oansenliga svenska avskriften finns bara en ytterligare version kvar – i Rysslands statsarkiv. Och det senare får väl antas inte vara den säkraste av hamnar. Ett krig som vad det verkar även handlar om historieskrivningen. Det är en strid om Ukraina ska anses tillhöra den europeiska familjen eller den ryska överhögheten i Moskva.
Spåren av det gemensamma europeiska kulturarvet i Ukraina bör därmed anses hotat. Något som har fått politiker och kulturinstitutioner i Sverige att reagera.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) och riksantikvarie Joakim Malmström skrev för en vecka sedan i Dagens Nyheter: ”Kulturarvet i Ukraina visar också på hur djupt sammanlänkat landet är med resten av världen. I landet finns sju av Unescos utsedda världsarv. De vikingatida gravarna från området runt Kiev ser till exempel likadana ut som de som undersökts här hemma i Sverige vid Birka.”
I ett försök att göra vad vi kan för skydda det gemensamma europeiska kulturarvet i Ukraina har Stiftelsen Nordiska museet startat en fond för ekonomisk hjälp. Och ett annat initiativ från samma museum kallas ”Berätta för framtiden”, som är en insamling av berättelser i stället för pengar. Människor kan genom en hemsida sända in sina minnen av kriget. Ett sätt att dokumentera för eftervärlden vad som sker.
Från vår del av landet finns redan en del skildringar. En som berättar från Linköping är signaturen Carina, som vittnar om en betydande oro för människor i Ukraina samt hur krig och sanktioner kan slå mot den egna tillvaron: ”Det behövs inte stora höjningar på mat och boende för att vi ska hamna back i vår ekonomi.”
En annan som skriver från Linköping är Micaela. Även hon ger ett vittnesmål som nog många kan känna igen sig i: ”För några dagar sen tänkte vi köpa lite saker för att höja vår hemberedskap. Varor som då inte gick att få tag på var bland annat nödradio, tändstickor, rödsprit eller gas till stormköket.”
Alla dessa till synes små handlingar som görs för att vi ska minnas den här turbulenta tiden är viktiga. För det är genom att dokumentera de gemensamma berättelserna som människor länkas samman, även mellan generationer. Det är en typ av motståndshandling i det lilla mot ett Ryssland som inte ens tillåter användandet av ordet krig i rapporteringen om invasionen av Ukraina.
Kanske kan också något av det vi dokumenterar nu berätta en viktig historia om 300 år. Precis som den lilla avskriften i Riksarkivet av Ukrainas första författning gör i dag.
Edvard Hollertz är östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.