Försvar och säkerhet kommer sannolikt att spela en mycket begränsad roll i det tyska valet – både för väljare och för partier. Men de partier som vinner har ett omfattande arbete framför sig med att forma en försvars- och säkerhetspolitik som motsvarar dagens förutsättningar.
Den nya verkligheten är att både Ryssland och Kina, från var sitt håll och på var sitt sätt, utmanar den USA-ledda ordning som i så hög grad har gynnat Tysklands säkerhet och välstånd. Utmaningarna hänger dessutom ihop. Ju mer av USA:s uppmärksamhet som riktas mot den växande militära kapaciteten hos Kina, desto mindre sannolikt blir det att USA kan garantera säkerheten i Europa. Denna nya verklighet påverkar visserligen alla länder i Europa. Men Tyskland är störst och rikast, och behöver ta en stor del av ansvaret.
Alldeles frånvarande är inte försvars- och säkerhetspolitiska frågor från den politiska dagordningen. Att Tyskland ska lägga två procent av BNP på sitt försvar, i enlighet med vad man har förbundit sig till inom Nato, kommer att innebära en väsentlig ambitionshöjning – en ökning som flera partier dock har tagit ställning emot. Socialdemokratiska SPD vill se en europeisk armé, under Europaparlamentets kontroll. Bestyckade drönare har varit en stridsfråga mellan partierna i den stora koalitionen, SPD och kristdemokraterna. Internationella insatser har i omgångar varit omdiskuterade. I så måtto är valet även ett försvarspolitiskt vägval.
Att den internationella politiska utvecklingen är utmanande råder det heller inget tvivel om. Kristdemokraternas kandidat till förbundskanslerposten Armin Laschet beskrev vid en pressträff under sommaren dagens konkurrens med Kina som svårare än situationen under kalla kriget. Då gick den moraliska hållningen hand i hand med ekonomisk överlägsenhet. ”Idag får vi uppleva en stat som har andra värderingar men som också är ekonomiskt framgångsrik”, sa han.
Det saknas dock en politik som knyter samman analys och åtgärder till en strategi. Statsvetaren Carlo Masala, som undervisar vid försvarsmaktens universitet i München, säger i en intervju med tidningen Die Zeit: ”I den tyska politiken saknar jag att man regelbundet och systematiskt arbetar med frågan om försvarsmaktens roll”. Hur ska Tyskland förhålla sig i en värld som alltmer präglas av maktpolitik och intressemotsättningar? Hur ska militär förmåga bidra till att politiska mål nås? Det är inga valvinnande frågor att ställa, men inte desto mindre aktuella.