”Det finns möjligheter att vi kommer att kunna få ner dödligheten långt innan vi har ett vaccin.” Så resonerar de 22 forskare som på DN Debatt (14/4) efterlyser en betydligt mer restriktiv politik än den nuvarande svenska. Det har sin logik. Att bränna allt krut genom att kraftigt inskränka människors friheter och ekonomisk och samhällelig aktivitet av alla slag kan bara göras under en högst tillfällig kris – då kan det å andra sidan vara ett pris värt att betala.
Kriser har dock en tendens att dra ut på tiden. De käcka uppmaningarna om total nedstängning och den, inte minst i anglosaxisk debatt, dithörande krigsretoriken får mig att tänka på de entusiastiska unga män, ofta pådrivna av minst lika entusiastiska unga kvinnor och hemmavarande äldre, som skyndade ut i första världskrigets skyttegravar i förväntan om att vara hemma redan till jul.
Också en överentusiastisk coronarespons riskerar att gräva stora hål i vilka vi kan bli kvar för överskådlig framtid. Om den här krisen är över på en månad eller två eller om den drar ut hela året och kanske nästa är avgörande för vilka friheter som kan inskränkas, men om möjligt ännu mer för rimligheten i de ekonomiska åtgärder som vidtas.
Det käcka pratet om att rädda alla jobb som går bygger, liksom varje ambitiös plan för att bevara företagsstrukturen ungefär som den var pre-corona, på att problemen snabbt är över. Det är en väldig skillnad på att hålla företag under armarna i en månad eller två jämfört med att göra det tre månader eller fyra. Att göra det året ut vore vanvett – om det ens är möjligt.
Ju längre tid vi talar om, desto mindre måste det offentliga åtagandet för att frysa ekonomin i dess föregående struktur vara. Redan i den akuta krissituationen är det viktigaste inte att hjälpa företag som hamnat på obestånd, utan att undanröja hinder och tillföra resurser till alla de sektorer som måste fungera och växa: Jordbruk, transporter, dagligvaruhandel, sjukvård, äldreomsorg och tillverkning av medicinsk utrustning.
Ju längre tiden går desto mer förändras villkoren permanent för vad som efterfrågas i ekonomin, och då behöver utbudet anpassas snarare än bevaras som det var.
Tiden är alltså den avgörande faktorn, och problemet är att vi inte vet hur lång tid en kris av det här slaget kommer att ta. En tilltagande risk för varje vecka som går och med varje nytt generöst krispaket, är att vi sjösätter och fortsätter med åtgärder tänkta för en kort kris som inte alls passar för en längre.