Så fick då Sverige till slut sin första kvinnliga statsminister. 100 år efter att kvinnor fick rösträtt i landet, långt efter våra nordiska grannar och mer än 60 år sedan den första kvinnliga regeringschefen utsågs i Sri Lanka. Och för att riktigt gnugga in det, 75 av världens 195 länder har haft minst en kvinnlig regeringschef. 

Men ändå. Symbolvärdet ska inte underskattas.

Om vi nu bortser en stund från den parlamentariska oreda som följde några timmar senare, hur stort är det här egentligen? Förändras något av detta? Jag läser Ulrika Knutson som citerar Ellen Key när kvinnors rösträtt infördes: ”Kvinnornas rösträtt ändrar ingenting i världsförloppet”.

Vad skulle Ellen Key sagt en dag som denna? ”En kvinnlig statsminister ändrar ingenting i världsförloppet.”

Lever vi i en manlig värld med manliga strukturer som inte går att påverka? Det vill jag inte tro. Men jämställdhet kommer inte gratis.

Varför har ingen kvinna i Sverige tidigare nått statsministerposten?

Jag lyssnar på P1 där Jenny Madestam, statsvetare och docent i ledarskap vid Försvarshögskolan intervjuas om varför ingen kvinna har nått toppen förrän nu.

Enligt Madestam behandlas kvinnor och män i politiken olika. Kvinnorna blir mer ifrågasatta från alla håll, inom partiet, granskningen av dem och den mediala bilden. Och till det kommer väljarna som också bemöter kvinnor på ett annat sätt än män. Hårdare.

Anna Kinberg Batra intervjuas också, hon bekräftar bilden: "Jag fick kritik att jag var "stel", "stram", "tråkig" och den typen av ord. Och hur kvinnlig jag var, vad jag hade på mig, hur jag hade håret, den dimensionen tillkom tydligen, det hade jag inte bett om. Jag hade jobbat hårt i viktiga frågor som till exempel ekonomi och utrikesfrågor som hade tagit mig till toppen. Jag fick andra rubriker och löpsedlar än vad jag har sett företrädare, efterträdare eller motståndare få."

Man skulle kunna tro att det nu blåser nya friska vindar. En ny medveten generation växer upp. Men tyvärr finns det inget som pekar i den riktningen. 

Ett mått som ofta används är hur föräldraledigheten fördelas i hemmet. Fortfarande tar kvinnor ut lejonparten av antal dagar, 70-30, är ställningen där. Och det får betydelse i förlängningen även i det politiska livet. Att nå toppen kräver tid och engagemang enligt Jenny Madestam: 

"Partiorganisationerna är väldigt starka. För att man ska avancera ända till toppen i ett parti så måste man bevaka sina intressen och ha nött bänk. Det betyder att man måste ha spenderat mycket tid, sprungit på alla föreningsmöten och skaffat sig de nödvändiga kontakterna och nätverken". 

Då krävs det att man delar på kökstjänsten.

Men visst har man ändå känslan att den kvinnliga representationen har ökat? Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar, Nyamko Sabuni, Ebba Busch, Annie Lööf och Märta Stenevi. Men nej. Enligt Jämställdhetsmyndigheten finns det tecken på att utvecklingen när det gäller kvinnors representation i politiken har stannat av de senaste 25 åren. På flera områden att utvecklingen dessutom gått bakåt.

1995 såg det fint ut, då var vi först i världen med 40 procent valda kvinnor i parlamentet. I dag har vi har ökat till 46 procent men flera länder har ändå högre kvinnlig representation.

Hur var det med den unga generationen då? Kan vi sätta vårt hopp till dem? Förvånande är unga kvinnor en av de grupper som är mest underrepresenterade i politiken och som oftare hoppar av sina politiska uppdrag. Kanske beror det på att kvinnor måste prestera bättre än män för att göra politisk karriär. Det finns, enligt Line Säll, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, tecken på det. 

Men det som kanske stämmer bäst för dagen är den här meningen i rapporten: 

”Internationell forskning visar att kvinnor ofta utses till politiska ledare i ogynnsamma situationer.”

På torsdag den 25 november, uppmärksammas jämställdheten från en liten annan vinkel. I dag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. Här i Linköping uppmärksammas det med en ljusmanifestation på Stora torget och i dagens tidning kan du läsa Agnes Ganeståls artiklar om de organisationer som för kampen. Simon Fuller som är samordnare för föreningen Män Linköping är en av talarna i eftermiddag:
– Jag var på en föreläsning av Victoria Kawesa för tre år sedan, om vithet och vithetsnormer. Då sa hon att "är du inte en del av lösningen, då är du också en del av problemet". Då slog det mig att jag pratat om hur saker bör vara annorlunda, men att jag aldrig gjort något för att nå dit.