Bruno K Öijer skriver i dikten ”Skogen”: ”skrivmaskinen / är en del av min själ /bokstävernas små silverträd / hamras svarta mot pappret / och ju mer jag skriver / desto tätare växer skogen omkring mej”.
Dikten beskriver skogen som en tillflyktsort, bortom staden och människors blickar; en plats där diktjaget känner sig fri. Öijer fångar vad många upplever i naturen. Litteraturen klär våra gemensamma känslor i ord. Men sambandet är också det omvända: litteratur och kultur formar vår syn på landskapet.
Författare, konstnärer och musiker har givit oss förväntningar med vilka vi närmar oss naturen. Känslan är äkta, men inlärd. Vad är det vi tycker så mycket om när vi går i skogen? En skenbart simpel fråga som besvaras i en av höstens mest spännande böcker, religionshistorikern David Thurfjells ”Granskogsfolk”.
Ett svar är att det är oss själva snarare än skogen vi uppskattar. Det är känslan av välbehag, frihet och harmoni vi är ute efter. Strängt taget inte skogen i sig. Förhållandet är oskyldigt när det handlar om en skogspromenad. Men Thurfjell visar hur synsättet på djupet präglar vår relation till naturen.
Människan har genom historien med stöd i såväl religion som filosofi och politik placerat sig utanför naturen. Därmed har vi öppnat för den instrumentella natursyn som vi för varje dag tvingas betala ett allt högre pris för. Vi lever inte som vi borde. Men heller inte som vi vill.
David Thurfjells bok mynnar ut i ett försiktigt hoppfullt perspektiv. Kanske, menar han, är tiden inne för ett annat synsätt där naturen i sig ges ett värde. Det må låta lite naivt, kanske obetydligt, men i ett förändrat tankesätt ligger fröet till förändring.
Och den som lyssnar hör det allt oftare. Greta Thunberg säger det. Mer oväntat kanske, i dokumentären ”The social dilemma” (Netflix) noterar en tidigare utvecklare på Facebook och Google med sorg i rösten att vi har skapat en värld där träd och valar är mer värda döda än levande.
Med anledning av att Sverige misslyckats uppfylla 15 av 16 av riksdagens miljömål talar Katarina Eckerberg, professor och medlem i Klimatpolitiska rådet, om ”elefanten i rummet”, att ständig tillväxt och uppskruvad konsumtion kolliderar med miljömål: ”Ingen törs säga sanningen” (DN 25/12).
Låt oss hoppas att 2021 blir året då fler talar klarspråk. Och kanske är det tid att på allvar pröva tanken att trädets värde ligger i att det är ett träd, i sin egen rätt. Flummigt? Snarare högst naturligt.