I veckan skärptes tonläget. Coronasmittan ökar. Den nya virusvarianten omikron finns i Östergötland.
För att bromsa smittspridningen infördes i onsdag en rad restriktioner. Nu ska hemarbetet öka, människor hålla större avstånd i offentliga miljöer och resande med Östgötatrafiken ska ha munskydd.
Åtgärderna känner vi i stort igen. Det är några försiktiga steg mot hur det var för ett år sedan, då umgänge bara skulle ske i en mindre krets. Så vi vet vartåt det barkar om smittspridningen fortsätter att öka.
Det vi upplever nu – återigen ökade krav på försiktighet i vardagen – kan vara det nya normala. Eller kanske borde vi beskriva det som det gamla normala. För det som har skett är nog att vi tvingas tänka som folk gjorde förr.
Under stora delar av mänsklighetens historia har pandemier och epidemier varit en ständig skräck. Det är först under delar av 1900-talet och in på 2000-talet som vi har trott oss kunna bemästra infektionssjukdomar. Och under den korta tiden har vi glömt hur det var innan.
Exempelvis verkar de under coronapandemin återkommande kraven på god handhygien ha fått en del att se tidigare generationers beteenden som mer begripligt. I ljuset av pandemin blir det förståeligt varför farfar alltid envisades med att öppna dörrar med jackärmen. Eller varför mormor närmast tvångsmässigt tvättade händerna efter att ha varit ute på stan.
Samtidigt är det inte bara vardagsrutiner som historiskt har formats av hotet från pandemier. Professorn i medicinhistoria vid Yale-universitetet, Frank M Snowden, har beskrivit västvärldens historia som direkt formad av epidemier och pandemier. En världsstad likt Paris har en stadsplan delvis utformad för att bekämpa kolera. Och en av världens mest kända kärleksberättelser – William Shakespeares ”Romeo och Julia” – slutar i tragedi delvis på grund av att en viktig budbärare misstänks bära på böldpest och sätts i karantän.
Vad gör det då med oss om vi återigen tvingas leva med hotet från pandemier? Enligt Nicklas Berild Lundblad, doktor i informatik och tidigare global samhällsplaneringschef på Google, kan det här innebära att vi börjar tänka på ett annat sätt. Vi tvingas tänka som folk gjorde förr.
När jag förra året intervjuade Berild Lundblad lyfte han skillnaden mellan risk och osäkerhet. Enligt honom sågs fortfarande på 1930-talet osäkerhet och risk som helt olika saker. Osäkerhet är att inte veta. Risk är att kunna beräkna.
”Det som skiljer medeltidsmänniskan från dagens människa är förhållningssättet till risk. Den som är 20 år i dag kan planera karriär och familjeliv. Det går att köpa en indexfond och beräkna avkastningen fram till pensionen. Medeltidsmänniskan levde med genuin okunskap om morgondagen och tänkte aldrig att det går att kontrollera framtiden genom något som kallas risk.”, sade Berild Lundblad.
Vad händer då om osäkerhet återvänder? Om vi inte vet hur morgondagen blir?
Likt förhållningssättet till handhygien kan vi lära av tidigare generationer. Vi behöver inte heller blicka längre bakåt än till Kalla kriget för att påminnas om hur mycket viktigare det då var med en viss nationell självförsörjning av strategiska varor – så som livsmedel, stål och läkemedel. Ifall det värsta inträffar.
Går vi än längre bakåt kan vi se att det allra väsentligaste för att samhället skulle fungera fanns lokalt. Livsmedelsförädling, som slakteri, mejeri, musteri och bränneri, fanns till och med ofta på gårdsnivå för hundra år sedan. Det mesta som behövdes fanns lagrat på magasin och i jordkällare. Dåtidens decentraliserade strukturen var ett sätt att förhålla sig till osäkerhet. Genom att hålla verksamheter lokala blev samhället mindre sårbart för olika störningar. Många starka lokalsamhällen skapar ett robustare och mer motståndskraftigt samhälle i stort.
I dag har däremot den gamla, mer decentraliserade strukturen, avlövats. För något så viktigt som vår livsmedelsförsörjning är vi beroende av import. Det är i få ladugårdar som det lyser och livsmedelsförädlingen är kraftigt centraliserad.
Går vi till det offentliga ser vi samma förändring. De små utspridda skolorna och ålderdomshemmen har slagits samman och centraliserats. Följden blir en större sårbarhet vid exempelvis smittspridning. Samma sak är det med tingsrätter och polisstationer. Och sällan verkar offentliga upphandlingar gynna de små lokala aktörerna.
På det här sättet har samhällets förmåga att hantera osäkerhet försämrats. Vi har format samhället efter att vi kan beräkna risker. Efter att morgondagen är förutsägbar. Men, som veckans skärpta restriktioner påminner om, har osäkerheten letat sig tillbaka.