Häpna ser vi att utrikespolitiska beslut i USA tycks bero på presidentens morgon-twitter eller på vad som sagts i Fox News. Supermaktens relationer med omvärlden förefaller ha förvandlats till en enmans-show. 

Det finns en tendens att beskriva Rysslands utrikespolitik som om den vore lik USA:s. och då i den meningen att man alltid nämner Putin som den som fattar alla beslut. Det är ursäktligt, eftersom betraktare utanför den ryska statsledningen måste uppfatta att han har den avgörande maktpositionen. 

Men dagens ryska säkerhetspolitik drivs av ett långsiktigt agerande med tydliga mål. Självklart finns det ekonomiska, rentav privatekonomiska motiv bakom vissa ställningstaganden, men i huvudsak kan man se hur rysk säkerhetstjänst och utrikesförvaltning deltar i genomarbetade beslut. 

Man kan ana en professionalitet hos många som sysslar med rysk utrikespolitik. Det innebär inte att allt blir rätt eller ens befogat, än mindre moraliskt. Mycket grundas på landets historiska erfarenheter och en strävan att återupprätta en svunnen storhet. Den långsiktiga inriktningen paras därför också med tydliga geopolitiska värderingar, ofta främmande för oss alltmer historielösa svenskar. Men gamla erfarenheter vidgar inte alltid perspektiven, de kan faktiskt skymma sikten och leda fel i en värld som snabbt förändras. 

Agerandet i Syrien speglar drömmen om att axla Sovjetunionens stormaktsmantel och kanske även den ryska oljeindustrins intressen. Genom Donald Trumps uttågspolitik har man med ganska blygsamma insatser nått stora framgångar. När det gäller kriget i Ukraina är bilden komplicerad, inte minst vad beträffar Krim. 

De flesta ryssar ser Krim som rysk mark, vilken på ett oansvarigt sätt skänktes bort till Ukraina av Chrusjtjov när det var otänkbart att Sovjetunionen skulle kunna upplösas. Men det finns geopolitiska skäl bakom Rysslands kuppartade invasion 2014. Vill man behärska Svarta havet och skydda sig mot angrepp söderifrån, då är det nödvändigt att inneha Krim.

I ett fredsavtal kan Ryssland möjligen göra eftergifter i östra Ukraina, men knappast när det gäller Krim. Det är heller inte säkert att Ukraina förmår återupprätta sitt styre i de östra delarna, varför eftergifter där kan bli betydelselösa. Ryssland har säkert ingen brådska att uppnå en lösning. 

Efterhand finner man fler och fler vägar runt de sanktioner som nu skapar problem. Europeiska industrier, både i Tyskland och i Frankrike, trycker även på för att få öppna affärsrelationerna med Ryssland.