”Människor upplever ständigt ökad livsmedelsosäkerhet både i städer och på landsbygden och behöver omgående livräddande stöd för att förhindra att livsmedelsosäkerheten når katastrofdimensioner”, skriver IPC. Antalet människor i fas 3 och 4 väntas dock öka under vintern. I mars väntas 55 procent av befolkningen i Afghanistan ha brist på livsmedel. Det är den högsta nivån som någonsin har uppmätts i landet.
Situationen är i hög utsträckning ett resultat av USA:s och dess allierades snabba tillbakadragande och talibanernas maktövertagande. Talibanernas styre innebar att stöd till Afghanistans befolkning gick från högprioriterat till politiskt omöjligt.
Somliga ifrågasätter dock denna logik. Rory Stewart var tidigare brittisk biståndsminister och kandidat till partiledare för det konservativa partiet. I en artikel i tidskriften The Spectator skriver han: ”Diplomater fantiserar om att genom att tillåta svält kommer vi att kunna påverka talibanernas politiska drivkrafter. Detta är den mest bisarra idén av alla. Det inflytande som det internationella samfundet hade försvann när vi lämnade Bagram-flygbasen … Att försöka svälta staten till underkastelse är ogenomförbart, oklokt och framför allt omoraliskt.”
Den ansedda tankesmedjan International Crisis Group har varnat för samma sak. I en rapport som publicerades i december skrev man att Afghanistan inte enbart behöver humanitärt bistånd omgående, utan också att staterna som stred mot talibanerna måste bestämma sig för att hjälpa statens institutioner att tillhandahålla väsentliga tjänster som sjukvård, utbildning och ett grundläggande finansiellt system. Det räcker inte att ge stöd vid sidan om och utan beröring med statens de facto-styre.
Lika uppenbart som det kan tyckas att en befolkning i längden inte kan leva på humanitärt bistånd, lika politiskt svårhanterad är dock rekommendationen från International Crisis Group. Talibanerna har inte varit vilken motståndare som helst utan en närmast existentiell motkraft till västvärldens ideal. Enorma resurser har avsatts och tusentals människor har förlorat sina liv för att utplåna talibanerna som politisk aktör.
Att efter detta börja samarbeta med talibanerna är svårsmält. Det innebär, som International Crisis Group skriver, ”att underförstått acceptera att personer som har utpekats som terrorister nu styr vissa afghanska departement”. Å andra sidan är alternativet också hårresande: svält, ökad instabilitet, storskalig migration och förlust av alla framsteg som gjordes fram till 2021. Att finna en mer hållbar lösning på detta dilemma framstår som en av världssamfundets stora uppgifter under 2022.
Daniel Braw, fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia