I år är det 100 år sen som Agatha Christies första deckare, ”En dos stryknin”, kom ut. Ett jubileum som är värt att fira med en god stunds verklighetsflykt.
Det går ingen nöd på mig och min man. Inte alls. Vi är bortskämda som hundvalpar. Så det tar emot att erkänna, men karantänen börjar gå mig på nerverna. Man kanske skulle försvinna ett tag. Vakna upp på nåt trevligt hotell när allt är över.
Som Agatha Christie gjorde i december 1926. Hon stack utan ett ord, lämnande hus och dotter till tjänstefolket. Hennes mor hade nyligen dött, hon hade skrivkramp och äktenskapet var en katastrof. Maken Archie hade träffat en annan.
Dagen efter hittades hennes bil vid ett kalkstensbrott. Tidningarna svämmade över av nyheten. Agatha var redan en superkändis. Nu var hon själv huvudperson i ett mysterium. ”Mystery of woman novelists disappearance” skrev Daily Mirror över hela första sidan.
Efter elva dagar kände personalen på Harrogate Spa Hotel igen sin hemliga gäst. Hon hade skrivit in sig som Theresa Neale – makens nya kvinnas namn!
Kuriöst, madame, som Hercule Poirot skulle ha sagt. Men det är inte nog. Förklaringen var samma som många brottslingar drar till med – minnesförlust. Kanske var det ett pr-trick. Kanske sant. Jag håller en penny på ren förtvivlan och den lämnades skam.
Sen då? Jo, Archie och Agatha skiljde sig, hon fick psykologhjälp på Harley Street och hon gifte om sig med den 14 år yngre arkeologen Malcolm Mallowan. De reste tillsammans, bodde några år i Bagdad och nu kunde hon skriva igen, i klassiker som ”Döden på Nilen” och ”Mord i Mesopotamien”.
Hon är fortfarande den mest bästsäljande romanförfattaren i världen. Hon skrev 66 detektivromaner, novellsamlingar, pjäser, kärleksromaner, självbiografi… Ofta två-tre böcker på ett år.
Jag har med förtjusning läst om några deckare under karantänen och funderat på hållbarheten. Ja, varför rullar ”Poirot” och ”Miss Marple” i en evighetsloop på tv medan nya filmer lanseras?
Det är very British. Det är mysiga byar. Det är pusseldeckare (inte procedurdeckare med långrandigt polisarbete). Hon lämnar aldrig läsaren i sticket utan delar noggrant ut alla ledtrådar, lösningen är ändå en överraskning. Man får som läsare inga djupare känslor, folk dör, jaha. Och en till. Hoppsan.
Under den välbeställda ytan med trevliga lantgods och charmerande unga damer som spelar tennis döljer sig mänskliga svagheter som svartsjuka, girighet och hämnd. Men absolut ingen samhällskritik – som hos Wallander, Beck och de andra i svenska deckarundret.
Och allt förklaras på slutet. Så lätt skulle världen vara. Ja, väck mig efter coronan och valet i USA. Ni kan söka mig på Ombergs turisthotell under namnet Mrs Donald Trump.