Ibland kan praktik dominera över princip. Nyligen när kungen fyllde 75 markerade många tidigare republikaner att de sluter upp bakom monarkin. Expressen som tidigare haft en republikansk ledarsida hyllade nu kungen och vill ha fortsatt monarki, något som blivit starkt uppmärksammat.
Själv har jag stor förståelse för detta. När jag själv – i slutet på 1960-talet – var aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund var vi alla republikaner och vi vände oss till folkpartiledaren Bertil Ohlin och ville att partiet skulle bli republikanskt. Han svarade att det rent principiellt är riktigt, men att skulle leda till valförlust eftersom de flesta svenskar var monarkianhängare.
Sedan genomfördes 1971 den så kallade Torekovskompromissen där de politiska partierna kom överens om en ny regeringsform som innebar att monarkin bestod, men att den formella makten togs bort från kungen, som inte längre skulle vara regeringsbildare eller högsta befälhavare över militären.
Det har gjort att även om kungen formellt är statschef är han främst en PR-person för Sverige. Jag såg som generaldirektör för Svenska institutet detta på nära håll och var med på statsbesök. Det var helt uppenbart att det faktum att statschefen är monark gav bra uppmärksamhet i många länder. Och just kungen är starkt engagerad i miljö- och klimatfrågorna, och de spelar också en stor roll under hans statsbesök.
Till detta kommer att jag i många sammanhang sett kronprinsessan Victoria agera. Hon är kunnig och ambitiös och kommer att bli en värdefull drottning. Det är rent principiellt är svårt att motivera att uppdraget som statschef ärvs, men Sverige kommer att vinna på att ha fortsatt monarki av de slag vi har nu och med de aktuella personerna. Så detta är jag, liksom de flesta svenskar anhängare av.
En liknande uppfattning finns i en annan fråga. Jag gick själv ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag, eftersom jag är ateist. Sedan skiljdes stat och kyrka, vilket lett till att den är mer av en folkrörelse. Och även om jag inte kan tänka mig att gå med så känner jag stor sympati för mycket av det som ärkebiskopen Antje Jackelén, satsat på. Hon har gjort Svenska kyrkan till en bred solidaritetsrörelse, inte minst vad gäller utsatta flyktingar och för demokrati.
Så sammanfattningsvis kan man känna sympati för organisationer och principer som är svåra att rent ideologiskt försvara.