Kriget i Ukraina har skapat en livsmedelskris med långtgående konsekvenser, men det går inte att skylla allt på den ryske despoten. Vi i västvärlden har under åren bidragit till att lägga grunden för krisen i Afrika genom ogenomtänkt utvecklingsstöd.
Stödet måste vara anpassat till lokala förhållanden. Metoder måste utvecklas med bönderna på plats. De äger den kunskap som krävs för bra resultat.
En sådan anpassning är svår då de afrikanska bönderna inte är helhjärtade jordbrukare. De binder sig inte vid ett levnadssätt beroende av inkomster enbart från jordbruket. Bättre avkastning underordnas behovet av hållbarhet i form av diversifiering.
Den pågående livsmedelskrisen i Afrika påverkar främst den urbana medelklassen. Dess företrädare konsumerar bröd och pasta bakad på importerat vete. Nu står de inför tomma hyllor i butikerna. I vissa arabiska länder har en sådan brist lett till uppror och demonstrationer. Att så också skulle kunna ske i Afrika är inte uteslutet.
Det finns viktiga lärdomar att dra för både Sverige och Afrika. Kunskap om kontexten är avgörande för insatser som regeringar och givare överväger. De afrikanska länderna behöver bli mer självförsörjande för att kunna möta de livsmedelsbehov som en snabbt växande stadsbefolkning ställer. Att vara beroende av en osäker import av vete från Ryssland eller Ukraina är inte hållbart.
För ökad självförsörjning krävs framför allt bättre avkastning. Detta kan endast åstadkommas om bönderna blir jordbrukare på allvar. Denna omställning äger rum lite här och där men ännu inte i sådan utsträckning att jordbruksproduktionen håller takt med befolkningsökningen.
Svenska regeringen har på senare år formulerat sin biståndsstrategi i landsbygdstermer. Detta innebär att den sociala sektorn prioriterats, inte minst bättre skola och bättre hälsa. Denna politik är viktig men ohållbar utan investeringar i de lokala böndernas jordbruk.
Jordbruket var i det svenska biståndets tidiga år en primär angelägenhet. Den svenska riksdagen har anledning att på nytt granska hur biståndet kan göras mer hållbart. I Afrika är jordbruket nyckeln till mer effektiv fattigdomsbekämpning. I livsmedelskrisens ljus är denna tes på många håll en fråga om liv och död. Den kan inte vänta på att allt dammet från den pågående valkampanjen lagt sig.
Göran Hydén, professor emeritus i utvecklingspolitik
Inge Gerremo, fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot i Kungl. Skogs- och lantbruksakademin