Mitt i den värsta coronakrisen kungjorde den brittiske premiärministern Boris Johnson att försvarskostnaderna skulle öka med nästan 70 miljarder kronor om året den kommande fyraårsperioden. Det innebär att den totala försvarsbudgeten växer till runt 540 miljarder kronor om året och når upp till 2,5 procent av BNP.
Beslutet kommer efter år av nedskärningar och närmast patetiska försök att hålla uppe försvarsgrenarnas numerär trots en ständig underfinansiering. Man har alltså försökt hantera samma obalanser som så många andra europeiska stater, inte minst Tyskland där motviljan att ge försvaret pengar ställt stora delar av flygvapnet på marken och skapat omfattande problem att hålla en rimlig beredskap.
Det brittiska beslutet är ännu mest luftiga utfästelser från premiärministern och det återstår att se hur de överlever en budgetmangling, där en galopperande skuldsättning och en växande arbetslöshet måste hanteras. Som om inte detta var nog återstår Brexit-problemen. Landet kan komma att lämna EU utan ett handelsavtal och andra överenskommelser som krävs för att reglera samvaron med unionen.
Omsätts det utlovade försvarsbeslutet i praktiken kommer det säkert att styras av projekt som gynnar brittisk industri och skapar arbetstillfällen. I sin tur kan det innebära att olika samarbetsprojekt försvåras, som till exempel planerna på en svensk-brittisk produktion av att nytt stridsflygplan. Den årliga ökningen med 70 miljarder kronor utgör därför nog snarare en stimulans än en belastning för den brittiska ekonomin. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur den svenska regeringen nu krumbuktar och trixar i stället för att genomföra det som försvarsberedningen var överens om att vi måste göra.
Britternas beslut innebär också att man stärker sin position som Natos starkaste militärmakt näst efter USA. Det innebär en styrkeposition gentemot övriga europeiska Natoländer, som kan omvandlas till ett förhandlingskapital även i umgänget med EU. Men det stärker även förhållandet till USA och ger britterna en större möjlighet till inflytande rent globalt i de områden där man tycker att man behöver hävda brittiska intressen.
Den uttalade strävan att förstärka den brittiska marinen innebär att man tillsammans med amerikanerna får större möjligheter att dominera till sjöss i nordöstra Atlanten och i delar av Arktis. Det ökar skyddet av svenska och norska hamnar, vilket blir ett stöd för en skandinavisk samverkan på Nordkalotten och därför får en rent fredsbevarande effekt.