Förmodligen har inte många svenskar hört talas om att prestigeprojektet Nya Karolinska Sjukhuset har blivit billigare att bygga än Sveriges tidigare stora sjukhusprojekt Huddinge sjukhus, omräknat till dagens förhållanden och med hänsyn till skillnader i storlek. I själva verket har det kostat mindre att bygga per kvadratmeter än de nya bostäder som växer upp som svampar ur marken runt omkring.
De stora svenska medierna har tvärtom översköljt läsaren med artiklar om skenande kostnader och misslyckanden kring det nya sjukhuset. Ofta finns korn av sanning i artiklarna blandat med felaktigheter.
Men genomgående saknas perspektivet: Vilka fördyringar och förseningar blir det normalt när sjukhus byggs i offentlig regi?
Visst finns det skäl att kritisera organisationen på NKS, men skribenter har oftast glömt att Karolinska alltid har dragits med stora organisationsproblem. Det har även andra svenska sjukhus, under alla tider. Återläsning av PC Jersilds bok ”Babels hus” från slutet av 1970-talet rekommenderas.
Ofta anas en politisk agenda bakom rubrikerna. Löfvens regering besvärades som bekant av växande köer inom sjukvården. Lagom innan valet publicerade Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, en rapport enligt vilken svensk sjukvård var i topp bland EU-länder när det gäller medicinska resultat och effektivitet, och på fjärde plats avseende väntetiderna. Rapporten slogs upp rejält i alla stora medier.
När tidningen Sjukhusläkaren granskade SKL:s rapport drog de dock slutsatsen att den är ”en ren bluff.” Den gav en fejkad bild av verkligheten och de hårda fakta om medicinska resultat grundade sig inte på 13 diagnoser som SKL framställde det som, utan på fem. Resten var enkla hälsodata. Ett urval av 12 länder handplockades, som inte innehöll länder som ofta anses mycket bättre när det gäller sjukvård.
SKL:s eget påhittade “väntetidsindex” grundades på olika startdatum för väntetiden i vårdprocessen i olika länder. De svenska väntetiderna skulle bli veckor och månader längre för vissa diagnoser om SKL rapporterat de svenska väntetiderna till OECD på samma sätt som Danmark, Norge och Finland.
Det mest manipulativa mediedrevet stod självaste Dagens Nyheter för, när vårdföretaget Caremas skötsel av äldrehemmet Koppargården sablades ner i ett oändligt flöde av artiklar. De flesta andra medier hängde på. Stockholms kommun kände sig tvingad att ta tillbaka driften av Koppargården.
I efterhand har det belagts utomordentligt noggrant att nästan allt som DN skrev var fabricerat. Men tidningens dåvarande chefredaktör Gunilla Herlitz förmådde sig aldrig att erkänna felgreppet. Inte heller ansåg tidningen det värt att rapportera om att de äldre mått sämre sedan kommunen tagit över, och att verksamheten har utsatts för skarp kritik av IVO.
Slentrianmässigt byggs inslag på några missnöjda anställdas berättelser eller pressklipp från ett parti. Ytterst sällan behandlas vårdens organisation analytiskt. Inte konstigt att många känner sig vilsna om hur den så viktiga vården bör styras.
Nästa gång du ser rubriken ”Vården kollapsar” kan du ta det lugnt. Exakt så har många medier rapporterat inför sommarsemestern – varje år sedan 1950-talet.