När alla stirrar åt ett håll kommer dråpslaget ofta från ett annat. Många har stirrat på flyktingmottagandet medan ett annat hot smög på och blev en flodvåg. Hatet som genomsyrar det offentliga samtalet. Vågen av elakt dravel på nätet. Misstänksamhet, rena hot, politiker som viftar med vapen, eller kulturpressens gullande med Afa-aktivister som misshandlar förmenta klassfiender.
Hatvågor är inte okända i Sverige. Olof Palme beskyllde för tre decennier sedan högern för att vara ”hatets och illviljans kolportörer”, men vägrade erkänna hätskheten i sitt eget regeringsunderlag. Där fanns dem som ville expropriera egendom, hejade på vänsterdiktatorer, och sympatiserade med svenska och tyska vänsterterrorister. Idag är de stridslystna tillbaka, och har dessutom sällskap av ett gäng islamister.
En relevant fråga är vad hatets kolportörer kostar oss. Den skulle kunna besvaras ungefär på samma sätt som kostnaden för flyktingmottagandet beräknas. Efter vilda överdrifter om dess kostnader eller vinster landade den mest auktoritativa kalkylen på ungefär en procent av vår BNP.
Så här skulle en grov kalkyl över hatets kolportörer kunna se ut. Hatvågor drivs ofta av ett fåtal som faktiskt använder våld, fler som tar till ett våldsbejakande språk, och en betydligt större grupp sympatisörer eller nyttiga idioter som odlar överseende. Tillsammans kan dessa uppgå till ungefär lika många som antal flyktingar och anhöriga.
Hatfyllda är tydligt vanligare på vänster och populisthögerkanten. Dessa arbetar och tjänar långt mindre än snittet, och använder bidrag oftare. Enligt en studie är till exempel SD-politiker 6 gånger så ofta förtidspensionerade och 4,5 gånger så ofta långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva, jämfört med andra politiker. Invånare i kommuner som Sjöbo, där SD är starka, eller i Pajala där vänstern är stark har väsentligt kortare utbildning, har lägre inkomster, betalar mindre skatt och utnyttjar bidrag oftare.
Hatets kolportörer kostar alltså, inte nödvändigtvis mindre än flyktingar. Det knepiga är emellertid den indirekta påverkan. Klarar svensk kultur ett stort inflöde från andra kulturer? Eller sker tvärtom en positiv stimulans, till exempel en välbehövlig knuff att ta itu med fallissemangen inom skolan, polisen och barriärer för inträde på arbetsmarknaden?
Även de hatfyllda påverkar förstås svensk kultur, knappast till det bättre. Deras påverkan tränger också in i politiken. De stora partierna anpassar sig och kräver vinstförbud för företagare eller mer krångel för kompetensinvandring. Sverige har för tillfället mycket låg produktivitetstillväxt.
Det är inte orimligt att tro att svenskars inkomster skulle kunna växa en halv procent snabbare per år utan de hatfylldas destruktiva inverkan på politiken. På tio år skulle i så fall hatet kosta Sverige i storleksordningen fem gånger så mycket som flyktingmottagandet.
Detta är förstås en gangsterkalkyl, men kan mycket väl vara en underskattning. Samhällen där hatet når en kritisk gräns slits isär i inbördeskrig eller diktatur.
Hur har då länder gjort som vänt hatvågor till framtidshopp? Till det skall jag återkomma i nästa kolumn.