Här styr kommunisten som heter Oli. Det går bättre än väntat. Företagarna som jag träffar i Nepals huvudstad Kathmandu är nöjda med politiken, bortsett från den i deras tycke alltför rejält tilltagna höjningen av minimilönen till ungefär 1600 kronor i månaden. Under mödosamma två veckor vandring upp till till Everest Base Camp lär jag mig den osannolika historien som förde Oli till makten.
Kolonialmakterna lyckades aldrig besegra de tuffa nepalesiska Gurkha-krigarna. Landet förblev därför i huvudsak en monarki, åtminstone till ganska nyligen. Prins Dipendra ville gifta sig med en flicka från den rivaliserande Rana klanen, något hans familj försökte sätta stopp för.
I vredesmod tog den populäre Prinsen fram ett automatvapen vid en vacker familjefest den första juni 2001 och öppnade eld mot sina närmaste. Han sköt sina föräldrar, kungen och drottningen, samt sju andra familjemedlemmar. Till slut tryckte han av mot sin egen tinning, vilket lämnade honom i koma. Ändå kröntes han till kung och hela händelsen sekretessbelades.
Tre dagar senare dog Dipendra och hans farbror blev kung i stället.
Under tiden hade ett av de maoistiska partierna gått och beväpnat sig. I mer än tio år förde gerillan ett lågintensivt inbördeskrig. Fler än 18 000 nepaleser dog. Den nya kungen lyckades dåligt i kriget mot gerillan. I desperation över kritiken avskaffade han parlamentet år 2005.
Det borde han inte ha gjort. Plötsligen lierade sig de flesta partierna med maoisterna. Kathmandu förlamades av generalstrejker och demonstrationer. En sjuparti-koalition tog över regeringen och införde en ny konstitution. De avskaffade också monarkin, vilket var kravet från maoisterna för att lägga ner sina vapen.
De första åren var politiken stökig. Statsministrarna varade inte länge. Inför förra valet för ett år sedan formades dock två block som ser mer stabila ut. Vänsterblocket som nu inkluderar både maoisterna och kommunisterna sitter säkert mandatperioden ut.
Oli och hans ministrar är stora kommunister i retoriken. Men i praktiken gillar de kapitalismen. De sänker skatter för låginkomsttagare och företagare. De insåg nämligen att vanliga människors möjligheter att göra affärer är det bästa sättet att bryta makten hos den besuttna adeln, eller högsta kasten, i Nepal. En del nepaleser anklagar kommunisterna rentav för att vara lite för sugna på att själva göra affärer.
Kommunister i Nepal sänker också skatter för privat sjukvård och uppmuntrar privata vinstdrivande skolor. Precis som i Indien skolkar nämligen lärarna ofta i de offentliga skolorna, och skyddas från uppsägning av sina starka fackföreningar.
Allt detta är raka motsatsen till den svenska Ohly, eller efterföljaren Sjöstedt. De har som bekant låtsats göra avbön från kommunismen, men i praktiken tar de i varenda fråga ställning för mer statlig styrning och högre skatter. I praktiken hindrar de därmed kvinnor från att bryta genom glastaket med egna välfärdsföretag, och befäster makten hos fackpampar och de som redan är rika.
Det genomskådar förstås de flesta svenskar. Därför kommer Ohly aldrig att bli statsminister i Sverige – såvida han inte lär sig något av sin namne i Nepal.