I stället kokas välfärdsdiskussionen ner till två dimensioner. Hur mycket mer pengar behövs och hur mycket konkurrens är önskvärd? Dessa frågor ältas också i tusentals mediainslag. I jämförelse skrivs sällan om slutsatserna i grundliga offentliga utredningar på området.
I korthet konstaterar till exempel Göran Stjernstedts eller Måns Roséns utredningar att det varken är brist på resurser eller konkurrens som vållar problem i sjukvården, utan i huvudsak den politiska styrningens oförmåga att få till en ändamålsenlig organisation.
Inget tyder heller på att staten lyckas bättre än landstingen eller kommuner när det gäller att kvalitetssäkra välfärd. Staten har till exempel haft ansvar för en omfattande utbildning, lärarutbildningen, vars kvalitet har dalat än mer än den har gjort i skolorna. Ett annat pinsamt exempel är att staten nyligen låtit genomföra en utredning om vinst i välfärden, och skrivit lagtextförslag. Alltihop har fullständigt dömts ut av Lagrådet - just på grund av den dåliga kvaliteten.
En vuxendiskussion om kvalitet i välfärd skulle börja med frågan hur kvalitet mäts. Det är där det ofta går snett. Många kommuner har till exempel utlovat vissa hemtjänstinsatser. Socialstyrelsen konstaterade då att kommuner bör kunna visa att medborgare får vad som utlovats. Det fick många kommuner att kräva en helt orimlig och oflexibel minut-för-minut redovisning av hemtjänstpersonalens insatser. Det är naturligtvis inte ett rimligt sätt att säkra kvalitet.
I stället fungerar andra sätt att mäta i äldreomsorgen ganska väl, med oannonserade inspektioner och brukarenkäter. Socialstyrelsen redovisar en rad numera en rad rimliga mått (där privata utförare klarar sig bättre än kommunala).
I skolan är det inte egentligen svårt att mäta kvalitet. Extern rättning av en del prov gör det möjligt att behålla en objektiv standard och gardera sig mot betygsinflation. Med en mer objektiv måttstock kan då undervisningens kvalitet mätas som skillnaden mellan elevernas betyg när de lämnar skolan jämfört med när de började. Det borde också vara möjligt att frånta skolhuvudmän ansvar för de skolor som misslyckas år efter år, oavsett om de är kommunala eller privata.
I sjukvården har de begränsade försöken att betala för faktiskt uppnådd kvalitet gett mycket goda resultat. Att betala enbart för lyckade höftledsoperationer i stället för utförda operationer har till exempel minskat fel och komplikationer avsevärt. Vårdgivare försökte plötsligen att hitta de bästa exemplen i världen på höftledsoperationer. I förlängningen är det rimligt och möjligt att betala mer till sjukvårdsutförare som lyckas hålla, eller göra, patienter friskare än väntat utifrån patientens sjukdomshistoria.
Av allt detta kommer ni inte att höra mycket från något enda parti i valdebatten. Därför finns inte heller mycket förhoppning om av välfärdens kvalitetsbrister avhjälps inom överskådlig tid. Men skyll inte bara på partistrategerna. Sannolikt surfar de bara på väljarnas fördomar.