Om några dagar infaller en årsdag – ett år sedan jag var på ett offentligt föredrag och efteråt satt till bords med flera vänner. Under året som gått har jag varit publik vid ett stort antal konserter, ensam i soffan.
Den strömmade musiken har sina speciella kvaliteter, visst har den det men dieten är enahanda – och jag håller på att tröttna. Det gör säkert många tusen i coronaisoleringen, på det sättet är jag inte ensam.
Nu slut på gnäll, det finns ljuspunkter. En gammal käpphäst håller på att piggna till – allt fler fråga sig om det svenska styret med kommun, region och någonstans i bakgrunden – staten, är så klokt.
Just nu ger det förstås goda möjligheter att skicka ansvaret runt, runt, för oss fåkunniga medborgare är det däremot svårt att genomskåda. Det började redan i mars förra året: skyddsutrustning, vadå? Stänga skolor – vem, vilka, när? Ansiktsmask – nej, nej, ja, kanske, men inte här och inte där. Stänga äldreboenden – ja men inte om kommunen gör det. Läkare till de gamla och sjuka – en minst sagt varierande uppgift.
Och nu är det vaccineringen. Alla är färdiga men var är vaccinet, och framförallt – när och var kan vi få sprutan?
Bortsett från hur bra eller mindre bra en region/kommun utför sina uppgifter är frågan: Ska det vara så att vi som bor i Sverige blir olika behandlade beroende på var vi bor? Ska vi inte få vård, skydd och vaccin på lika villkor?
Och vore det inte effektivare att låta ett centralt organ ansvara för påbud och direktiv som nu för en landsomfattande vaccinering. Det (ur)gamla argumentet om lokalt självstyre – att medborgarna ska ha nära till beslutsfattare – har spelat ut sin roll. Hur nära besluten känner den sig som ser en kommunal mellanchef ta för sig av vaccinet?
Coronan visar oss att vårt sätt att styra oss själva är bedrägligt. En gång fanns socknen. Alla visste vem som bestämde – patron och präst. Men kommunerna har vuxit i omfång, deras verksamhet kommit att omfatta det mesta i våra liv – och dess tjänstemän och förtroendevalda är långt borta.
Riksdagen känner vi till nöds, regeringen något bättre. Får vi inte vaccinet är det dem vi håller ansvariga, inte ett obestämt regionråd.
Hade vi nu haft en djärv och insiktsfull regering hade den insett detta och anförtrott uppdraget att svara för att var och en som vill får vaccin, åt den myndighet som har kontroll på oss – Skatteverket. Vid ett misslyckande hade dessutom den vanliga säkerhetsventilen funnits: en generaldirektör att avsätta.
Så blir det nu inte. Men den gamla käpphästen står kvar: varför ska vi ha regioner och vad ska vi ha kommunerna till?