Språk är en underbar gåva. Ordet kan markera en valör och signalera ett ställningstagande. Men val av ord kan också ersätta trycket av att ta ställning. Det sker enligt vissa opinionsbildare en nydaning då utpekade ord utmönstras för att de med rätta eller orätta anses skicka fel signaler. Ett bra exempel är det så kallade n-ordet. Det var frekvent förekommande i min barndom i alla möjliga sammanhang, alltifrån i Astrid Lindgrens böcker som till att namnge en populär bakelse.
Andra ord utmönstras på mer oklara grunder, som benämning av olika yrkeskategorier. Det gör vi oftast om de grupper som dessa ord benämner vill det. Risken är dock att det förblir symbolhandlingar. Exempel på sådana förändringar kan vara att begreppet städare ersätts med lokalvårdare och beteckningen vaktmästare med lokaltekniker.
På mitt område idrotten talade vi först om handikappidrott och sedan om parasport. Den äldre benämningen ”med funktionshinder” ersätts av begreppet med ”funktionsvariation”. Vi säger inte längre att någon är rullstolsbunden utan att man är rullstolsburen. Själv kan jag inte längre vara tjänsteman utan jag är tjänsteperson. För dem som förr hette ombudsmän har underligt nog inte benämningen mig veterligt förändrats.
Det är naturligtvis inget fel med att vilja inkludera människor och understryka att alla har samma grundläggande värde. Jag läste någonstans att man kan hänföra valet att förändra ordet för någon företeelse med vår förkärlek för eufemismer. Vi tyr oss till symbolfrågor och ord som inte ger en negativ association i tron att detta kan göra en hård verklighet lättare att acceptera. Vi blir rädda för att ett visst ord kan signalera ett budskap som når fram alltför osminkat. Bättre då att byta till ett nytt ord.
Parallellt med förkärleken till att byta ord löper viljan att omvärdera historiens avtryck. Detta var förr något man associerade till diktaturer men som numera spridit sig till västerlandet. Det kan röra sig om mycket från borttagande av statyer över sydstatsgeneraler i USA, namn på föreläsningssalar på Karolinska Institutet och Konstfack till ett antal frågor rörande identitetspolitikens utformning. Säkerligen finns ibland goda skäl för att omtolka hur historia samspelar med nutid och hur det ska uttryckas i ord. Men fallgroparna är många och det blir lätt fel.
Ord ersätter inte gärning. Vill man exempelvis uppgradera städyrket gör man inte detta genom att introducera en ny benämning som jag sprang på för ett tag sedan, nämligen "rengöringsingenjör".
Björn Eriksson är ordförande i Riksidrottsförbundet och f.d. landshövding i Östergötland.