Edvard Hollertz: Sprid ljus i den mörka tiden

Första advent står för dörren. Framför oss har vi över en månad av högtider. De fyra söndagarna i advent, jul och nyår. Lucia- och Nobeldagen. Det är mycket att fira och många tillfällen att träffa släkt och vänner.
Men festdagarna som ska sprida ljus i den solfattiga vintern bär också med sig ett mörker. Aldrig blir ensamheten så märkbar som i skenet från adventsljusen.
Förra december slogs nog också ett sorgligt rekord. Coronapandemin tvingade många att fira jul och nyår i ensamhet. Till och med uppmanade länsstyrelsen i Östergötland att vi inte skulle glömma bort våra vänner, arbetskamrater, släktingar och andra i vår närhet.
Länsstyrelsens förmaningar är också talande för tiden. Ensamhet har blivit ett växande problem som inte verkar förmås att lösas i lokalsamhället – mellan människor. I stället börjar det i högskattelandet Sverige bli en fråga för myndigheter och lagstiftare.
Redan innan coronakrisen hade ensamheten seglat upp på den politiska dagordningen. I riksdagsmotioner noteras beskrivningar av ensamheten som en folksjukdom. Men det finns en uppenbar svårighet för politiken att gripa in. För vad kan riksdagen göra? Tvinga människor att prata med alla i trapphuset?
Samtidigt märks flera konsekvenser i samhället av det här fenomenet – att vi inte verkar prata så mycket med varandra som förr. Enligt en undersökning från 2018 noteras växande tillitsklyftor i Sverige. Allt fler grupper, uppåt en tredjedel av befolkningen, har en sjunkande tillit till sina medmänniskor.
Det här – att en del av banden mellan människor har försvagats i samhället – verkar dock inte vara isolerat bara till Sverige. I Finlands största svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet, skrev nyligen den finske europaparlamentarikern Nils Torvalds om kraven på solidaritet han återkommande hör efterlysas i Europaparlamentet. Men, konstaterar Torvalds, bristvaran i dagens samhälle är inte främst solidaritet utan ett stabilt medborgarsamhälle.
Den beskrivning av problemet som Torvalds sedan ger är en som lika gärna skulle ha kunnat användas för att förklara den växande känslan av ensamheten i det svenska samhället, eller den minskade tilliten. Roten till det onda är de senaste årtiondenas stora vardagliga förändringar, enligt Torvalds:
”Ännu under efterkrigstidens första decennier fanns det närbutiker i varje kvarter och i varje liten by. I praktiken betydde det att vi träffade våra grannar snart sagt varje dag. Vi bytte några ord med dem och visste därmed också lite hur det stod till. Den här tysta kunskapen skapade i sin tur mängder av förtroende.”
Många av de här platserna där det förr gick att träffa grannar har dock försvunnit. Ta bara livsmedelsbutikerna som exempel. Var tredje mataffär har bara sedan millenniumskiftet lagts ner i Sverige, rapporterade nyligen TV4 Nyheterna. Och med en trend som går mot större butiker, obemannade kassor och e-handel lär utvecklingen fortsätta. Samma sak är det med bankkontoren, som endast verkar värnas av en del fristående sparbanker.
En annan plats där människor i Sverige historiskt har mötts har varit kyrkan – och då inte bara på gudstjänsterna utan även i församlingshem och prästgårdar. Byggnader som Svenska kyrkan nu ofta har sålt.
I Kyrkans Tidning skrev för en tid sedan prosten Anders Blomstrand om den nästan försvunna prästgårdskulturen. Han konstaterar att för bara cirka 35 år sedan fanns det en fast struktur av prästgårdar i stort sett i varje församling i hela landet. Men i dag har prästgården som naturlig samlingsplats i stort sett upphört, skriver Blomstrand.
Nostalgin över det förlorade ligger nära tillhands. Men det är en farlig följeslagare. Vi glömmer allt som inte var bra med den gamla ordningen. Dessutom kommer den inte åter.
Den utveckling som har stängt gamla mötesplatser likt prästgårdarna och de mindre affärerna var nog också omöjlig att stoppa. Så vi bör inte gräma oss, däremot bör vi ta lärdom.
Det är uppenbart att samhället – och då tänker vi oss det på kvarters eller by-nivå – har förändrats kraftigt under ett antal årtionden. Många av de platserna där grannar förr kunde träffas är borta. Människorna som delar plats har allt färre anledningar och tillfällen att växla ord med varandra. Och det gör något med oss. Det riskerar att urholka tilliten och stärka känslan av ensamhet.
Den kommande tiden fram till nyår bjuder dock på många möjligheter för oss alla att göra något åt saken.
Det stundar många högtidsdagar där vi kan prata med varandra – och bjuda in.
Det är också så ett starkt samhälle byggs – från grunden av människor. Det är aldrig något som skattepengar och länsstyrelseuppmaningar kan ersätta.