”En låda apelsiner från Sevilla hade gjort mål!” utbrast Radiosportens Christian Olsson olyckligt när den svenske anfallaren Marcus Berg missade öppet mål i Sveriges match mot Spanien i fotbolls-EM. Det var roligt, och lite elakt sagt, av reportern. Samtidigt en smekning i jämförelse med de ord som senare skulle hagla över landslagsspelaren på sociala medier. Trakasserierna var så pass allvarliga att Svenska Fotbollförbundet valt att polisanmäla. Vid en presskonferens dagen efter matchen fick Berg nästan uteslutande svara på frågor om näthatet.
Och så har vi återigen hamnat i en debatt som snabbt förflyttats in i ett mörkt hörn där personangrepp, kränkningar och rena hot sölar ner, förfular och förstör en diskussion som skulle handla om något helt annat. I det här fallet prestationer på en fotbollsplan. Kanske var den där missen för grov för att vara acceptabel från en erfaren anfallare som fått förtroende i startelvan. Men det blev svårt att diskutera, eftersom alla de som inte kan skilja på sak och person och sprider oförskämdheter förstört den öppningen.
Beteendet skapar ett svartvitt landskap där få intresserar sig för det faktiskt relevanta, det som finns i den grå mittfåran. Resultatet blir förstås att hederligt folk drar sig från att kritisera insatsen, Berg har redan fått tillräckligt med skit. Ingen vettig människa sparkar på någon som redan ligger. Istället för rättmätig och logisk diskussion om eventuell underleverans, har debatten landat i för eller emot en människa. Hur många mål en person än missat att göra, förtjänar den inte det som Berg och många med honom ständigt utsätts för.
När är det nog?
Dessa ”debattörer” är så skickliga på att slå läger i ytterligheternas vildmarker, och samtidigt knuffa ut motståndarna på den andra kanten, att själva sakfrågan ofta dör. Man skulle kunna tro, eller i alla fall hoppas, att politiker i Sveriges riksdag skulle bete sig bättre. Men begåvning i att dra debatter till ytterligheter istället för att hålla dem inom förnuftets väggar, visar även partiföreträdare tydliga prov på.
Ta bara den om marknadshyror för nyproduktion som spårat ur till att bli en förtroendefråga för regeringen där moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater gjort gemensam sak med vänsterpartister. På grund av en reform i borgerlig riktning! Varför? Två skäl: för att de kan och för att debatten korsat gränser långt, långt bortom sans och reson. Nu handlar den inte längre ett dugg om marknadshyror, utan om för eller emot Stefan Löfven som statsminister.
Vem vinner förtroende på sådant här? Risken är att vi hamnar i nyval, under en pandemi, ett drygt år före ordinarie val. Istället för att diskutera sakfrågan i sansens korridorer, har ett gäng partiledare gått ner till politikens källarlokaler.
Migrationsdebatten är kanske det tydligaste exemplet. När spelare på varsin planhalva hävdar sig genom att statuera varandras motsatser, hamnar vi i en ängslig och förvirrad situation där sakfrågan hamnar i skuggan av extrema åsikter. Famlar någon orädd själ ut i mittfåran och försiktigt försöker påpeka att det är nog här någonstans som vi bör hitta vägen framåt, brukar det inte dröja länge förrän denne tystas med anklagelser om att springa den ena eller andra sidans ärenden.
Det är möjligt att de där väggarna är trånga ibland. Men att slå släggan i dem, kasta sig ut och dra alla argument med sig gynnar ingen demokratisk diskussion. Istället för att vidga den korridor man säger sig avsky, skapar man två klaustrofobiska kantlinjer där få konstruktiva och långsiktiga beslut fattas. Det blir en kompromisslös tillvaro där vägen framåt helt åsidosätts för syftet att vidga avståndet mellan sidlinjerna. Gräns efter gräns korsas.
Det finns fler exempel. Ytterligheterna förstör möjligheterna till en sansad debatt, och inte sällan får överdrifterna och överorden motsatt effekt i och med att den eller det som ska kritiseras istället förvandlas till offer. Linda Skugges demoniserande över författaren Kristina Sandbergs självutlämnande bok var så hämningslös att kritiken studsade tillbaka på Skugge själv och granskaren blev istället den granskade. En debatt som skulle handla om litteratur förvanskades till en hetsjakt präglad av personangrepp.
Vad innebär det här för framtida debattklimat? Jo, om vi ska få någon ordning behöver de vuxna i rummet kliva fram ur skuggorna och leda den gyllene medelvägen. Felaktigheter bör påpekas, men det ska ske sakligt och hållas till ämnet. Sak är sak, person är person. Lägg fram dina argument, inte ord i andras mun. Kritisera beteenden, inte egenskaper. Överdriv inte för att förstärka dina åsikter, risken är att du glider från ämnet och att kritiken istället riktas mot dig själv. Och du förlorar debatten, trots att du kanske hade en poäng från början. Det är nästan så att en låda apelsiner borde begripa.