Den där eländiga augustidagen 1986. Kvällstidningarnas svarta budskap på löpsedlarna vid kiosken var lika överrumplande som hänsynslöst. Beppe Wolgers död! Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta…?
Minnet skär ännu i mig, trots att det är länge sedan. Egentligen kände jag honom förstås inte. Ändå var det som om en nära anhörig plötsligt checkat ut och försvunnit. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och massor av andra sextiotalistungar som växte upp i den gamla statliga monopoltelevisionens sken.
”Godnattstunden”. Jullovsmorgnarna med ”Scooby Doo”. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. ”Dunderklumpen”. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och Baloos röst i ”Djungelboken”. Beppe blev vår mysiga extraförälder, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.
Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturella gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Denne vänlige jätte i nattmössa var en skön polare vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt fanns ständigt närvarande.
”Han hade en snällhet, han andades snällhet och det smittade av sig. Man blir mjuk och varm själv”, säger TV-producenten Karin Falck i Klas Gustafsons fina Beppe-biografi från 2003. Om betydelsen av att vara snäll – detta tyvärr så missförstådda och föraktade ord, närmast synonymt med dum och mesig – visste verkligen Beppe personligen besked.
I sin egen barndom hade han fått möta motsatsen. Han var tjock, han stammade och hånades tidigt för det av elakt mobbande klasskamrater i skolan. Det var plågsamma erfarenheter som satte outplånliga spår. Han glömde inte hur det var att oförskyllt överösas med glåpord och förvisas till utsatthetens ensamma kyla.
”Beppe ansåg att det någonstans borde finnas ett land för skelögda, ordblinda, långnästa, överviktiga, folk som annars inte blir tagna på allvar, som alla skrattar åt”, skrev journalisten och TV-kollegan Edvard Matz i en minnesartikel på 90-talet.
Själv flydde Beppe till en värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna. Han drömde om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet ville sig inte riktigt. Konstnär då? En sejour på Otte Skölds målarskola slutar i fiasko.
Men efter ett år på college i USA under det sena 40-talet kommer han hem till Stockholm som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom sex gånger innan lyrikdebuten anländer 1953 med ”Jag sjunger i skon”. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humlepoeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.
Under följande år tar Beppe sin stora revansch och etablerar sig som mångsysslande underhållningsprofil i folkhemmets strålkastarljus. Beppe Wolgers och Olle Adolphson bildar för ett tag radarpar på krogscenen och i radio med visor som ”Okända djur”, ”Det gåtfulla folket” och ”Mitt eget land”.
Beppe bryter också mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar, exempelvis ”Walking my baby back home” som får den blågula språkdräkten ”Sakta vi gå genom stan” och förlöser Monica Zetterlunds artistkarriär.
I början av 60-talet lyckas Beppe bli en av landets mest kontroversiella personer. Han medverkar i en serie godmodigt satiriska TV-program, vilka gått till historien under begreppet ”Skäggen” och kan liknas vid en svensk föregångare till Monty Python. Publiken är inte beredd. Tittarstorm av orkanstyrka utbryter – till den grad att Aftonbladet kräver att TV-chefen måste ”stoppa skäggens diktatur”!
Vid decenniets växling till 70-tal har den känslige Beppe lämnat nöjesestradernas hetluft i Stockholm och flyttat till jämtländska Öhn utanför Strömsund. Han fokuserar åter på poesin och måleriet. ”Inga dolda budskap! Mitt måleri är en oskyldig värld. Jag vill förmedla glädje, vitalitet”, säger Beppe inför en vernissage.
Samma hållning går igen när han nu även – och framför allt – axlar rollen som den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, så uppenbart en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt. Men bland vuxna möter han ofta snobbigt oförstående kritik. Beppe beskylls för trams, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet. Det är som skolgårdsmobbarna aldrig upphör att förfölja honom.
”Många tycker att jag är töntig och larvig. Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”, svarar Beppe avväpnande. Vad jag önskar att det fanns fler av hans varmt inspirerande humanistiska sort idag, envisa försvarare av ett i genuin mening snällare Sverige. Hur kan det någonsin vara fel?