Ledarsidan har i alla år haft ett tröttsamt bombastiskt tonläge. Istället för argument och analyser har det varit predikningar och övertalningar. Ingen generositet. Ingen värme och humor.
Så löd Sigge Ågrens hårda dom över hur den politiska opinionsbildningen sköttes på liberala Expressen, tidningen han 1944 var med om att starta. Men på den tiden och några osaliga decennier framåt regerade ännu partipressen.
”Liberal” ska därför på ledarplats i dåvarande Expressen uttydas som obrottsligt lojalt folkpartistisk. Särskilt stimulerande kan det knappast varit att ta del av dylika litanior till evigt försvar av Bertil Ohlin & Co. Sigge Ågren hade nog som professionell redaktör fog för sin kritik. Även om den kritiken säkert färgades av att han privat deklarerade sig som ”glödande socialdemokrat”.
Måhända inte konstigt med hans bakgrund. Han föddes 1910 i arbetarkvarteren på Vegagatan i Göteborg, i en tvårumslägenhet som beboddes av en familj på nio personer och där kände fattigdomen svida in på skinnet. Efter sporadiska högskolestudier halkade han in på journalistbanan 1934 som vikarierande korrekturläsare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och visade sig snart ha en formidabel nyhetsnäsa.
Vid Expressens grundande rekryterades han till Stockholm och kom som legendarisk redaktionschef 1952-69 att få central betydelse för skapandet av den moderna, riksspridda kvällstidningen. Han var drivande i Expressens uppbyggnad av ett eget redaktionsnät i landsorten och att tidningen skulle finnas att köpa över hela Sverige senast klockan 16 varje dag. En logistisk mardröm att lösa då. Men det lyckades, bland annat tack vare en pionjärsatsning på distribution via flyg.
Fast den främsta anledningen till att vi bör minnas och hålla Sigge Ågren högt, det är hans stora språkliga inflytande. Förr präglades gärna tidningarna av sövande långrandiga artiklar. Språkbruket var ofta officiöst, tillkrånglat och myndighetshärmande. Sånt otyg var Ågren svuren att befria Expressen ifrån, troligen bidrog hans starka klassmedvetande och jämlikhetspatos till detta.
Snobberi ville han inte veta av. Tidningen satte heder i att vara folklig. Den skulle tala lika rappt och okonstlat i nyhetsspalterna som vanliga människor gjorde på gatan utanför redaktionsfönstret.
”Du skall älska dina läsare mer än dig själv”, förkunnade Sigge Ågren och drillade reportrarna i att handskas lättfattligare med pennan. I en manual gav han två exempel på rubriker till samma artikel. Den första: ”Kortare tidsintervaller ger snabbare passage”. Den andra: ”Röd gubbe blir fortare grön”. Gissa vilken rubrik som Ågren föredrog!
Fortare uppmanades också journalisterna att komma till både sak och punkt: ”Skriv hälften så långt. Högst. Och korta sen”. Eller som Sigge Ågren i en bevingad drastisk formulering uttryckte det: ”Skriv kort, helst inte alls” (möjligen hade han ledarredaktionen i åtanke…).
Gensvaret från läsekretsen gick inte att ta fel på. Upplagan ökade och ökade, till Sveriges största. Branschen tvingades ta lärdom och förnya tidningsspråket enligt Expressens mönster.
1970 gav Sigge Ågren ut sina memoarer, ”Sanning till 90%”. I slutet av boken reflekterar han över journalistikens framtida utmaningar. Hur kommer tidningarna att se ut, vad ska de innehålla, hur ska de distribueras? Vad kommer läsarna att efterfråga och behöva? Vilka krav ställs på den nya tidens journalister?
Teknikutvecklingen är i färd att radikalt stöpa om förutsättningarna i massmedielandskapet, konstaterar Ågren. Satelliterna gör att världen krymper och att ”alla nyheter blir lokalnyheter”. Databanker håller på att ersätta traditionella arkiv och möjliggör ett informationsflöde av enorma mått.
Redan har Ågren en föraning om vad som komma skall med IT-revolutionen. I november 1969 har Tokyobladet Asahi Shimbun blivit först ”med en trådlös tidning. Under en försöksperiod på ett år ska man experimentera med att överföra hela tidningssidor, bilder och annonser direkt till en mottagare i hemmen. På fem minuter matas en full sida fram i faksimil”.
Men oavsett vart den tekniska utvecklingen bär, är Sigge Ågren vid 70-talets gryning förvissad om den goda journalistikens fortsatta relevans och överlevnad. ”Så länge det finns byråkrati, centraldirigering, förtryck att kämpa mot, enskilda människor att hjälpa och stödja, så länge har journalisten sin givna uppgift och tidningarna sin framtid.”
Amen to that, Sigge!