På 1970-talet försökte makten kollektivisera företagen via löntagarfonderna. Den tidens argument var demokrati och medbestämmande på företagen, men det handlade om att ta makten. När det gäller skogen idag är argumenten klimat och biologisk mångfald – och även här ska kollektivet ta makten.
Det senaste exemplet är EU-kommissionens förslag på unionens framtida skogsstrategi. Genomförs den så försvinner det nationella självbestämmandet. EU vill kunna diktera hur mycket skog som ska brukas och på vilket sätt.
Här kan man tycka att regeringen skulle protestera våldsamt. Men som tidningen ATL nyligen kunde avslöja har regeringen inte ställt sig bakom det protestinitiativ som initierats av tunga medlemsländer som Österrike, Tyskland och Frankrike.
Politiker skriver under olika EU-direktiv och förordningar kring hållbarhet och biologisk mångfald. Men det svåra implementerandet har lämnats till tjänstemän och rättssystem och här har det gått snett. Fältet har lämnats öppet för att testa lagstiftningen från fall till fall och en spretig rättspraxis har vuxit fram.
Nu kan miljöorganisationer och enskilda på eget bevåg inventera skog efter arter som rödlistats i Artskyddsförordningen. Är man sedan inte nöjd med ett beslut eller en dom kan man överklaga via Århuskonventionen.
Man ska komma ihåg att 50 procent av den svenska skogen är i privat ägo. Det rör sig om företagare som får bekosta rättegångskostnaderna själva, näringsidkare som kanske räknat med pengar för en investering. Rättsosäkerheten blir total.
Maktbalansen är också snedvriden. Det står klart vid en genomläsning av regeringens utkast till hur Sverige genomfört Århuskonventionen som just nu är ute på remissrunda. Här beskrivs hur olika miljöorganisationer med ett bevarandeperspektiv får stora ekonomiska bidrag och involveras i olika beslutsprocesser. Organisationer med ett äganderätts- eller näringslivsperspektiv nämns inte och får inga stöd.
Den rådande tidsandan idag stavas bevarande, lika helig som medbestämmande och demokrati på arbetsplatserna var på 1970-talet. Argument som talar för det aktiva brukandets ekonomiska- och klimatvärde har svårt att få gehör. Precis som argumenten för ett fritt och självständigt näringsliv lätt drunknade i 1970-talets tidsanda.
Vilken blir alternativkostnaden när äganderätten och makten över produktionen kollektiviseras och inskränks i bevarandets tidsanda? Det är något som Stefan Löfven och den socialdemokratiska regeringen skulle behöva ta sig en funderare över.