Det är ett herrans liv om skogen. I regeringsförhandlingarna är skogspolitiken ständigt närvarande. Moderaterna har två gånger sedan midsommar försökt att få Centerpartiets stöd i statsministeromröstningen mot löften om stärkt äganderätt till skog. I fredags gjorde två tidigare landsbygdsministrar – en centerpartist och en socialdemokrat – gemensam sak i Svenska Dagbladet och klargjorde att EU inte ska styra svensk skogspolitik. Och i Corren (2/7) skrev två framträdande kristdemokrater att skogspolitiken kräver ett regeringsskifte.
Hade det inte varit regeringskris skulle nog också skogen vara det politiken kretsade kring i sommarsverige. Det var ditåt det barkade precis innan Vänsterpartiet tog strid om januariöverenskommelsens punkt 44, den om reformerad hyresmodell. För innan regeringen föll hade det börjat frågas om en annan del i januariöverenskommelsen – punkt 26. Den punkten som säger att den privata äganderätten till skogen ska stärkas och värnas. Den punkten som centerledaren Annie Lööf har sagt var avgörande för beslutet att stödja Stefan Löfven förra gången talmannen bjöd på rundor. Och den punkten som ännu är långt ifrån att vara uppfylld.
Utredningarna som tillsattes för att uppfylla skogslöftena har snarare gjort motsatsen. Den nyligen presenterade artskyddsutredningen hade med ett förslag som kan innebära att skogsarbete omöjliggörs under våren då det riskerar att störa fåglar. Skogsutredningen lämnade som huvudförslag att staten ska lägga vantarna på 7 000 markägares fjällnära skog.
Men att skogspolitiken är så infekterad beror inte bara på januariöverenskommelsen. Det rör på sig på flera fronter. Tendensen är att stat och allmänhet får mer inflytande på bekostnad av privata markägare. Här finns en tydlig höger-vänsterdimension i konflikten mellan den enskildes äganderätt och det kollektiva nyttjandet. Men även i synen på vilka frågor som ska avgöras centralt på EU-nivå respektive nationellt av varje enskild medlemsstat. Exempelvis hördes nyligen planer från EU-kommissionen på att börja detaljstyra och inskränka det svenska skogsbruket. Detta trots att skogen ska vara en fråga för Sverige och inte Bryssel.
Från domstolarna å sin sida kommer signalen att allmänheten ska få allt mer att säga till om rörande hur en markägare brukar sin skog. Orsaken till det är en snabb rättsutveckling pådriven av miljöorganisationer kring FN:s Århuskonventions talerätt. I praktiken innebär det att allt mindre och löst organiserade grupper – 100 personer räcker – får överklaga allt fler skogsbruksåtgärder med ett verktyg från början avsett för ett fåtal stora miljöorganisationer i ett fåtal fall. Det skapar en ohållbar situation för landets skogsägare som måste förhålla sig till utdragna överklagandeprocesser i stället för att sköta skogen på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Skogen är dessutom en viktig inkomstkälla för dem, och även för Sverige. År 2020 låg skogsnäringens totala exportvärdet på 145 miljarder kronor.
Det är också så här skogsdebatten snabbt blir. Krånglig. Detaljerad. Gnabbandes om vad en konvention eller rapport egentligen säger och vem som har mest rätt att besluta om en bit skog. Hur kan det väcka sådana känslor?
Ska vi förstå oss på dagens skogspolitiska konflikt bör vi nog gå tillbaka till ett annat tillfälle då stämningen var upprörd. Det var i Östergötlands södra skogsbygder år 1968. Då stod det nya församlingshemmet i Kisa färdigt.
Bygget hade finansierats med stora avverkningar på kyrkans gård Grönede. För stora avverkningar tyckte vissa. En ledamot i kyrkorådet konstaterade surt att nu var allt skogen slut på Grönede. Svaret från en av projektets tillskyndare, Kisa-profilen direktör John Ivar Anderson, sägs har varit: ”Jag tror nog att skogen växer på Grönede också.”
Den här historien återgavs i ett lokalhistoriskt föredrag av Jerker Carlsson tidigare i år när Kinda-Ydre sparbank höll en digital skogskväll. Och stämningen efter församlingshemsbygget påminner om dagens skogsdebatt. Det är upprört och känslosamt. Två läger står mot varandra. På ena sidan de som tycker att skogen ska huggas för att växa upp igen. På den andra de som anser att träden inte ska huggas, utan ska stå kvar.
Och den här konflikten har en närmast religiös botten. Det handlar om inställningen till naturen och människans roll i den. Ska människans hand tillåtas bruka naturen eller ska hon portas från skogarnas pelarsalar?
Skogsdebatten handlar nog inte så mycket om träd som den handlar om människor. För träden de växer upp igen, precis som John Ivar Anderson i Kisa konstaterade.