Sjöwall Wahlöö och det stora folkhemsbrottet

Den vänsterextrema samhällskritiken i deras kriminalromaner låter påfallande högerradikal idag.

Maj Sjöwall (1935-2020) och Per Wahlöö (1926-1975).

Maj Sjöwall (1935-2020) och Per Wahlöö (1926-1975).

Foto: TT

Krönika2020-12-19 05:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Får vi aldrig nog av Martin Beck? Nyligen hade två färska Beckrullar premiär på C More. Efter årsskiftet väntar oss ytterligare två. Peter Haber har därmed troget knegat i rollen som Sveriges populäraste kriminalkommissarie i 42 filmer sedan 1997. Att han orkar.

”Går det fortfarande att hitta något? Absolut. Människan är outgrundlig. Man måste söka i djupet. Och inte hitta på koko saker, som att Martin Beck blir nudist eller något sånt dumt”, säger den slitstarke gestaltaren Haber i Johan Erlandssons ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for” (Piratförlaget 2020). 

Martin Beck lever numera sitt eget liv. Filmerna där han figurerar i Peter Habers tolkning är ett frikopplat universum från den litterära förlagan, skapad av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De var radikaler på yttersta vänsterkanten, stålblankt övertygade kommunister som hade idolaffischer på Mao, Lenin och Stalin i författarlyan. De förpackade sitt politiska budskap i en serie om tio böcker, utgivna mellan 1965 och 1975, som kom att revolutionera den svenska deckarlitteraturen och gjorde internationell braksuccé på kuppen.  

Inspirerade av hårdkokta anglosaxiska förebilder som Raymond Chandler och Ed McBain sopade Sjöwall Wahlöö mattan med den borgerligt kodade pusseldeckaren som dittills dominerat i Sverige. Ut med Maria Langs, Stieg Trenters och H K Rönnbloms orimliga intriger och ständigt över lik snubblande amatördetektiver. In med realistiskt polisarbete, grådaskig vardag, dokumentärt anslag och trovärdig mänsklig psykologi. Genren ”Nordic noir” var född. 

1971 gick deckarvärldens Nobelpris, Edgar Award, för första gången till ett verk bortom den engelskspråkiga kretsen: ”The Laughing Policeman” som utkommit i USA året innan. Maj Sjöwall och Per Wahlöö kunde triumfatoriskt åka till New York och motta den prestigetunga utmärkelsen. ”Den skrattande polisen” från 1968 var deras fjärde gemensamma alster med Martin Beck, Lennart Kollberg & Co som luttrade brottsutredare i det förment progressiva folkhemmet, vars bistert skildrade verklighet bara ter sig solkigare och solkigare. 

Från debuten ”Roseanna” och framåt hade Sjöwall Wahlöö ändå hållit sin illröda samhällskritik och marxistiska maktanalys i tyglar. Det politiska ärendet märks, dock snarare som en lagom besk och icke ointressant krydda i parets högklassigt berättade kriminalhistorier. 

Men när den allvetande agitatoriska propagandarösten skruvas upp börjar den konstnärliga kvaliteten bli lidande. Vildsint demagogiskt basunerande skämmer de tre sista böckerna i serien – ”Det slutna rummet” (1972), ”Polismördaren” (1974) och särskilt den avslutande delen ”Terroristerna” (1975). ”Politiken får inte sällan och allt mer också en biton av ren kverulans”, skriver Johan Erlandsson i sin journalistiskt rappa och läsvärda genomgång av Beckfenomenet. 

Sjöwall Wahlöös dekalog bär den tematiska undertiteln ”Roman om ett brott”, vilken förstås syftar på det stora överskuggande brottet som författarna vill avslöja: den styrande socialdemokratins förräderi mot det arbetande folket. 

Välfärdsstaten är egentligen en bluff, den korrumperade elitens infernaliskt iscensatta system för att gynna sig själva på de breda massornas bekostnad. Samhällsmaskineriets onda hjul klämmer sönder den lilla människan och producerar den kriminalitet som är Martin Becks och hans kollegors lott att hantera. Men de i vidare mening skyldiga skurkarna sitter i toppen av utsugarpyramiden och slipper alltid undan. Med ett prominent undantag… 

Nog kan man hysa begränsad sympati för Socialdemokraternas dominanta maktutövning som präglade Sverige under Sjöwall Wahlöös aktiva period på 60- och 70-talen. Fast att det var så bottenlöst folkhemskt djävligt som det vittnas om i ”Det slutna rummet” kunde man väl aldrig tro! Hör här, exempelvis: ”Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”. 

Samtidigt ökar våldsbrottsligheten explosivt. Polisen vågar knappt visa sig ute, står handfallen inför alla bankrån som sker på löpande band och klarar, vad värre är, heller inte av att skydda vanliga enskilda medborgare: ”Oändligt många fler överfall utfördes mot privatpersoner, som varje timme klubbades ner på gator och torg eller i sina butiker eller i tunnelbanan eller hemma hos sig, över allt och var som helst”. 

Ingen tvekan om att kollapsen närmar sig: ”Det rådande samhällssystemet var uppenbarligen föga gångbart och kunde väl endast med den största välvilja betecknas som nätt och jämnt funktionsdugligt”. I den efterföljande romanen ”Polismördaren” heter det att ”varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt”. Och så vidare. 

Ni fattar trallen. Dystopiska teser i den ideologiska avgrundsstilen är Sjöwall Wahlöö väldigt pigga på att hamra in. Och låter inte det alarmistiskt anklagande predikandet märkligt aktuellt bekant? Det som var gårdagens vänsterextrema konspirationsretorik återbrukas av dagens vulgärnationalistiska högerpopulister. Hej Trump, SD och gänget! 

Hur Sjöwall Wahlöö i ”Terroristerna” hämndlystet låter Sveriges statsminister anno 1975 betala för elitens ”brott” lämnar också en synnerligen dålig smak i munnen. Han skjuts ihjäl. En profetisk dom. Det dröjde bara till 1986 innan Olof Palme faktiskt mötte detta öde.