Självklart har yttrandefriheten gränser

I kölvattnet av koranbränningarna har tre förhållningssätt utkristalliserats i den sönderpolariserade debatten.

Den konservativa olyckskorpen är djupare bekymrad över samhällsutvecklingen än gemene man. Han (det är oftast en han) anser att polisen visst borde ha skjutit skarpt rätt in i folkmassan och att det är dags att börja ta ifrån vissa individer medborgarskapet. Den mer extremt lagda anser att Rasmus Paludan blottat muslimernas sanna ansikte.

Den progressiva ”mångfaldsvurmaren” vill utöka definitionen av hatbrott och utreda lagstiftning mot blasfemi.

Den arma liberalen menar att Paludan förvisso är en idiot, men även idioter ska ha rätt att uttrycka sig. ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det”, mässar hen enträget.

Vad förstår vi av detta? Jo, att diskussionen om islam och yttrandefrihet har gått i cirklar de senaste tjugo åren. Någonstans lindas en koran i bacon och plötsligt står alla debattörer givakt, väl medvetna om hur de ska spela sin roll.

Samma slags diskussioner som nu pågår fördes efter Jyllands-postens Muhammedkarikatyrer. Och efter mordet på den nederländske regissören Theo van Gogh. Och efter Lars Vilks. Och efter Charlie Hebdo.

I polariseringens spår uppstår genast ett problem. Alla nyanser försvinner.

Paludan är ingen Voltaire. Hans politiska gärning grundar sig i ett besinningslöst hat mot muslimer. Självfallet kan en god liberal anse att han har rätt att uttrycka sin åsikt, rent principiellt. Men den gode liberalen måste likaledes inse att verkligheten inte är ett statsvetenskapligt seminarium. Handlingar har konsekvenser.

2017 tilläts Nordiska motståndsrörelsen demonstrera i närheten av Göteborgs synagoga under Jom Kippur, judendomens heligaste dag. I församlingen rådde djup olust, inte minst då flera medlemmar var Förintelseöverlevare. Tror man då att debatten enbart handlar om yttrandefrihet gör man det för enkelt för sig.

Paludan planerar att delta i det annalkande riksdagsvalet. Det finns ingen anledning till oro. Eller att överhuvudtaget bry sig. Förvisso var han nära att komma in i det danska Folketinget i samband med valet 2019. 1,8 procent i ett land med tvåprocentsspärr – och detta för ett extremistiskt enfrågeparti – är klart betydelsefullt.

Men numera har de flesta danskar tröttnat på Paludan. Även de som till en början stödde hans idéer. Det brukar bli så med politiska provokatörer. Efter ett tag vet man exakt vad som ska komma ur deras munnar härnäst. Och det finns bara så många varianter av ”islam är skit”-spaningen.

Uttrycket ”tomma tunnor skramlar högst” känns närmast överflödigt.

Och här finns något att fundera över.

Låt oss gå tillbaka till de arma liberalerna och synen på världen som ett universitetsseminarium.

Ett misstag som ofta görs av den gruppen är att måla debatten i svartvitt. Det tycks finnas två alternativ för yttrandefriheten. Antingen inskränks den av staten med hjälp av våldsmonopol. Eller så är världen ett enda stort deliberativt forum där nazisten och rabbinen respektfullt bemöter varandras argument.

Ett (verkligt) samhälle där yttrandefrihet råder är däremot aldrig ett neutralt plan. Alla åsikter är inte önskvärda. Motreaktion, ibland kraftig, måste alltid förutsättas. Det betyder inte att staten ska inskränka rätten att uttrycka sig. Däremot tenderar vi individer, vi som utgör det samhälle som är större än staten, agera hårdare mot dem som framför objektivt misshagliga åsikter. Att Paludan vill ha ett etniskt homogent Sverige är rimligtvis en sådan åsikt. Det är helt naturligt att reagera känslosamt på det som upprör oss.

I engelskan finns det utmärkta begreppet ”social shaming”, ungefär ”att utsätta någon för social skam”. Vi tolererar inte att kvinnor öppet kallas horor eller att antisemitiska skämt dras inför en Förintelseöverlevare. Personer som bryter mot dessa sociala koder blir utfryst. Det betyder inte att vi tillämpar censur. Tvärtom – civilisationsbygge förutsätter att kollektivet bekänner sig en uppsättning oskrivna regler.

Vi behöver folk som buar. Gärna högt. Den som visade vägen är Jönköpingsprästen Fredrik Hollertz. När Paludan dök upp i staden den 17 april valde Hollertz att överrösta hans tal genom att ringa i kyrkklockorna. Det var ett perfekt grepp. Inget våld tillämpades, samtidigt som markeringen var tydlig: Paludans budskap är vedervärdigt.

Så hanteras de osköna provokatörerna bäst. Inte genom att vi tillgriper våldsmonopolets makt, utan genom social shaming. Paludan förtjänar inte att tystas, utan att frysas ut.