Jag blev så lycklig i veckan när jag i mitt sociala medieflöde såg bilder från förra helgens spelningar på Skylten i Linköping.
Titta på Per Addenbrookes bilder här ovan. Bandet på scen, ljuset, den coronaglesa publiken och närbilden på First In Lines sångare Errol Tanriverdi.
Visst andas de kraft, en infernalisk kraft, att nu tar vi tag i livet igen, nu väcker vi vårt nedsläckta samhälle och vi gör det med mer beslutsamhet än någonsin.
Det är i alla fall min tolkning.
Och det är ju just detta som är det fina med kultur, hur det öppnar för tolkningar hos var och en av oss och på så sätt berikar oss som människor. Oavsett om verken handlar om politik, kärlek eller drömmar om en annan värld så väcker det oss. Vi börjar tänka själva, reflektera och ifrågasätta, och blir precis de fritt tänkande medborgare som totalitära, antidemokratiska styren skyr som pesten.
På många sätt definierar kulturen oss som individer, både när vi skapar den och när vi tar del av den, vilket förstås motverkar krafter som vill dela upp oss i grupper. Det är därför nationalistiska krafter så ofta pläderar för att kulturen ska utgå från fosterlandsromantik.
Jag önskar så att jag hade stått där i den coronaglesa publiken på Skylten i lördags. Den kraft jag kände bara av bilderna, vad hade jag då inte känt om jag stått där på plats?
Jag har bott i Linköping hela mitt liv och har varit på Skylten många gånger, senast på Fredrik Kylbergs utmärkta utställning av bilder där han tolkar syntpionjären Gary Numans texter. Men mest har jag följt kulturhuset från sidan. Från starten i mitten av 1980-talet, då Rock d´Amour drog igång med nykläckta Louise Hoffsten och Lars Winnerbäck, till nu med Linköpings första kultursteg post corona.
Självklart är det på Skylten, vår stads mest trogna kulturscen, de stegen tas. Självklart är det här vi hittar kraft och riktning i denna förvirrade tid.
För mig har annars Stifts- och landsbiblioteket varit mitt livs främsta kulturkälla. Oj vad timmar jag har tillbringat där, från gymnasieåren på Berzeliusskolan i slutet av 1980-talet, via min dotters småbarnsår till idag, då jag går dit bara för att koppla av och fyllas med läslust.
Jag tror vi är många som läser extra mycket just nu. För mig är fysisk aktivitet och läsning viktigare än någonsin för att hålla hjärnan i trim. Jag vet inte om det beror på att jag drabbades av covid-19 tidigare i år, eller om det är den pausade tidsandan vi befinner oss i, men utan rörelse och läsning är jag segare än normalt.
Min fru läser just nu Jason "Timbuktu" Diakités bok "En droppe midnatt" och har hela veckan, morgon och kväll, velat diskutera den. Till slut kastade jag mig in i den också och jag kan bara stämma in i hyllningen. Den svenske hip-hop-artisten söker sina rötter, bland annat på rundresa i amerikanska södern, och trots att boken släpptes 2016 är aktualiteten detta Black lives matter -år kraftfull.
Och på temat kulturens styrka i svåra tider, hur skapandet växer när vi har det som svårast, är det starkt när Jason skildrar sitt och sin fars möte med faderns gamle vän Don. Don sätter då på en skiva med amerikanske jazzsångaren Johnny Hartman.
Jason skriver:
"Båda farbröderna blundar. Det är som om musiken ger dom respit från smärtsamma minnen från ungdomen och den sorgliga slutsatsen att inte mycket blivit bättre i deras hemland. De vaggar huvudet fram och tillbaka till låtens makliga takt och ler brett. Jag fylls återigen av lyckokänslor av att få bevittna musikens kraft i praktiken. Här är vårt släktskap totalt. Jag och de gamla männen sammanlänkas av behovet att låta musiken hela oss då vi mår som värst. Kanske ärvde jag den av dom som i sin tur ärvde den av sina äldre. Jag ser det som min koppling hela vägen tillbaka till rötterna av den musik jag älskar. Ända till hjärtat av Södern, New Orleans och slavarnas sånger som förvandlades till jazz, ur vilken bluesen föddes och till slut även hiphoppen."
Läs!
Det är nog först när kulturen kvävs, eller i många stycken pausas av en pandemi, vi förstår värdet av den.
Lika väl som vi värnar pressfriheten, lika väl ska vi värna kulturen.
Se bara på vårt grannland Polen, där de antidemokratiska krafterna vinner mark för varje dag och i det arbetet prioriterar att håna nobelpristagaren Olga Tokarczuk.
Länge leve kulturen! Länge leve demokratin!