I DN den 15 mars beskrev Nathan Shachar hur människor söker samband för att bekräfta sina ofta märkliga idéer. I en liknande text beskrev Henrik Sundbom i SvD två dagar tidigare, hur människor från vitt skilda politiska miljöer kommer överens för att de ser samband.
Föreställningen om sambandens betydelse utan att också söka en rimlig orsak blir inte sällan utgångspunkten för konspirationsteorier. För att en sådan ska kunna byggas behövs som Sundbom skriver en föreställning om att ingenting sker av en slump, ingenting är som det ser ut att vara och att allt hänger ihop. Till detta kan läggas en vanföreställning om vad kritiskt tänkande innebär och en ideologisk utgångspunkt som redan är bestämd.
I praktiken innebär det att intresset för att verkligen förstå något är mindre viktigt än att få sin ideologiska föreställning bekräftad. I någon mening är vi alla bekräftelsenarkomaner i betydelsen att vi gärna vill få bekräftelse på att vi har rätt. Att ha fel kan ofta upplevas som en besvikelse, men det är normalt sett där utbildningen kommer in i bilden om den fungerar som den ska.
Utbildning ska helst kunna förmedla att två utfall samtidigt varken betyder att de har med varandra att göra, eller ens att de är viktiga att sammanfoga för att kunna förstå ett problem.
Vi vet att fler människor drunknar på sommaren än under övriga årstider. Vad det beror på att drunkningar ökar är inte alltid självklart. Naturligtvis har det att göra med att fler människor badar under sommaren. Men på senare år kan det också delvis ha att göra med att flera människor som kommit till Sverige inte har lärt sig att simma.
Inget av det är dock relevant för en glasshatare. En sådan kommer genast konstatera att det säljs mer glass på sommaren och koppla ihop det med drunkningarna. Glasshataren kommer envisas med att det är glassätandet som är orsaken till alla drunkningarna.
Försök till att förklara för glasshataren att det kan finnas andra orsaker till att människor drunknar kommer mötas av anklagelser om att den som inte ser sambandet eller pekar på andra orsaker, är en del av en glassätande intressesfär som inte bryr sig om andra människors lidande. Glasshataren är egentligen inte intresserad av varför människor drunknar, utan helt fixerad vid att utrota glassen från världen.
Resonemanget kan naturligtvis ses som lustigt eller som ett skämt. Men tyvärr blir den uppdiktade glasshataren allt vanligare även om den dyker upp i olika skepnader och med andra ytterst märkliga samband.