Två tidsfördriv som lämpar sig under social isolering är att spela spel och att titta sig igenom tv-serier. Historien om den föräldralösa Elizabeth Harmon som lär sig spela schack i ”The Queens Gambit” kombinerar båda dessa på ett förträffligt sätt.
Serien har hyllats för att den porträtterar en ung kvinna som spelar schack på internationell toppnivå, något som är teoretiskt möjligt men samtidigt väldigt sällsynt i praktiken. I vilken utsträckning det beror på att schack skulle vara manligt kodat, att inspiration, uppmuntran och möjligheter att spela har saknats eller rena fördomar om att ”kvinnor spelar inte schack”, är svårt att säga. Kanske bidrar serien till ett generellt ökat intresse för schack.
Huvudpersonen har det inte lätt, hamnar som föräldralös på ett barnhem där barnen drogas för att hålla sig lugna. Men vaktmästaren på barnhemmet har ett schackbräde i källaren och Beth lär sig spelet och visar sig ha en osedvanlig talang. Det är skicklig gestaltat, och seriens fördel är att både huvudroller och biroller får tid att utvecklas och bli lite mer komplexa, på det sätt som de flesta människor är.
Men mer intressant är filmens moraliska budskap. Talang i all ära, men det är först med fokus och hårt arbete som talangen kan bli användbar. Och oavsett vilka förutsättningar du har så går det inte att leva ett liv där någon annan än du bär det yttersta ansvaret för ditt liv. Att leva är att göra olika val och sedan leva med konsekvenserna. Den oansvarige som alltid skyller ifrån sig kommer aldrig att kunna uträtta något för sig själv eller sina medmänniskor.
Att det finns vänner som är beredda att stötta eller säga ifrån är också viktigt, särskilt för den som inte har någon familj utan annars är ensam i hela världen. Och viktigast av allt är att vuxna människor förmår inspirera, introducera och vägleda. Det går inte att upptäcka världen på egen hand; man behöver hjälp på vägen. Att ställa krav är att bry sig.
En fördel med schack är att det inte är någon bedömningssport. Reglerna ska följas, men det står dig fritt att flytta pjäserna på det sätt som du bedömer är det bästa för att nå ditt mål. Varje drag skapar en ny utgångspunkt för nästa drag där verkligheten är viktigare än ”bilden av verkligheten”, och även om det finns orsaker till förluster kan de inte bortförklaras. Istället blir motgångar en sporre för att prestera bättre nästa gång och inte göra om samma misstag. Det borde vara den rådande normen i samhället.