Det finns få litterära sammanhang där man kan hitta mer kraft än i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Jag återvänder ofta dit. Den mänskliga strävan som sträcker sig över generationer, från när Henning anländer barfota till Stockholm fram till hans ättlingars liv i folkhemmets betong.
Livet som arbetare under mitten av 1800-talet innebar svår fattigdom och hårt slit. Men hela tiden finns den ändå där; nyfikenheten på, och strävan efter, en bättre framtid. Det fungerar som en beskrivning av mänskligheten i stort. Den är född fattig. Välstånd har skapats genom summan av ansträngning och företagsamhet.
Linköping idag är en bra bit från stökiga arbetarkvarter på Söder, men Fogelströms berättelse känns ändå nära. Linköping är en plats dit många söker sig – för utbildning, för arbete, för företagande. Det är därför berättelserna om oss Linköpingsbor är så ofta är en berättelse om någon som har flyttat hit. Vår styrka är att Linköpings utveckling bärs av många och att vi hela tiden blir fler.
Så där kan berättelsen om Linköpings tecknas. Den är sann, men också den ena sidan av myntet. Skönmålning kan vara lika farligt som svartmålning. Alltför många Linköpingsbor står utanför gemenskapen. En del för att de inte ens vill vara en del av den.
Som en väletablerad och alltmer medelålders man, boende i ett trevligt villaområde i stan, så är risken liten att jag ska utsättas för ett våldsbrott. Samtidigt ska jag medge att jag numera drar mig för att gå ute om kvällen. När rån och skjutningar blivit vardag så äter sig otryggheten också in där risken är som minst.
Jag avundas inte dagens kommunledning. Den kommunala verktygslådan är helt enkelt inte gjord för att rå på ungdomsrån, våldsbrott och skjutningar. Det är inte meningen att en av socialtjänstens största kostnad ska vara ”vård” av grovt kriminella ungdomar. Den frustration som kan kännas från Stadshuset är lätt att förstå.
Det är samtidigt inte mycket lättare för polisen. Deras verktygslåda är för lättviktig för att rå på den gängkriminalitet som frodas i utanförskapets tystnadskultur, samtidigt också för grov för att hantera årtionden av segregation och skolmisslyckanden.
Trygghetsfrågan ser ut att bli stor inför höstens riksdagsval. Men om den är stor nationellt så måste den betraktas som en ödesfråga för Linköping. Knäcker vi inte både utanförskap och gäng så kommer det att knäcka Linköping. Priset blir att talang, idéer och företag söker sig härifrån. Att det blir färre som bär framgången. Att det sätts en punkt för framgångssagan.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).