Journalisten och författaren Andreas Cervenka.
Det pågår ett lågfrekvent krig hemma. Ett skatpar har utsett vårt lilla silverpäronträd i vår lilla trädgård till den perfekta boplatsen. Vi river och de bygger upp i en outtröttlig dans.
Det är vår och i grannarnas trädgård pågår febril aktivitet av varierande karaktär. Det byggs pool, terrassgolv och växthus. Vita skåpbilar med företagsemblem på sidorna kör skytteltrafik.
Studsmattor plockas fram ur vinterförvaringen och ungarna tjoar och papporna grillar.
Välmående medelklass.
I andra delar av Linköping finns en annan verklighet. Såren efter upploppen i Skäggetorp kommer ta lång tid att läka. Förra veckan presenterade regeringen nya åtgärder för att motverka segregation, ”Vi ska inte ha några parallellsamhällen i Sverige, sa integrationsminister Anders Ygeman.
Det radades upp åtgärder och jag tycker mig ha hört det förut. Under mina år på Corren har vi skrivit om otaliga projekt i våra utsatta områden. Jag letar upp åtgärdsplanen som Linköpings kommun har upprättat med 60 åtgärder inom fem prioriterade områden: Ökad trygghet, gemenskap och delaktighet i samhället. Fler i arbete och meningsfull sysselsättning. Utbildning för att barn och vuxna ska nå sin fulla potential. Trivsamma livsmiljöer för ett sammanhållet Linköping. En rikare fritid för alla.
Ambitionerna är höga. Det är hedervärt alltihopa. Ändå får jag känslan att det påminner om kampen i min trädgård. Alla försök att rasera skatboet misslyckas. Det räcker inte att riva bort kvistarna, det krävs andra insatser.
I nyutkomna boken ”Girig-Sverige” beskriver ekonomijournalisten Andreas Cervenka ett land där klyftan ökar mellan rika och resten av befolkningen, där jakten på snabba pengar har blivit en folkrörelse. Vi är inte längre ett av världens mest jämlika länder och Sverige har idag fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien.
Och självklart får det konsekvenser, han pekar på bostadssegregationen: ”En kolonialherre som fick bekanta sig med kartor över svenska storbostadsområden skulle sannolikt nicka gillande. Det här är bra, riktigt snyggt och prydligt. Påminner mig om när vi delade upp Afrika med linjal i Berlin 1885. Vilka tider!”
Jag ringer upp Cervenka och ber honom utveckla sina tankar.
– I USA pratar man ofta om grindsamhällen, gated communities, men faktum är att vi redan har det i Sverige, men här behövs inga stängsel, vi har kvadratmeterpriset som håller människor isär.
– Som nyanländ har du inte kapitalet och du får inte heller några lån, det går inte att flytta från utanförskapsområdena. Följden blir en socioekonomisk koncentration av människor som har med bostadspriser och bostadspolitik att göra.
Andreas Cervenka pekar också ut försäljningen av allmännyttan som ett stort misstag för utsatta områden.
– Man slumpar bort tillgångar och många har tjänat tiotals miljarder på att köpa och sälja miljonprogram, utan att några pengar egentligen har gått tillbaka till områdena.
Han är noga med att poängtera att det inte kan ursäkta det som hände i Skäggetorp under påskhelgen. Men säger samtidigt att det finns en koppling mellan ojämlikhet och kriminalitet.
– Det blir spänningar när gapet mellan rik och fattig ökar.
Skäggetorp i Linköping.
Han pekar i boken på en faktor som sällan belyses, bostadssegregationen. Sedan slutat av nittiotalet har det genomsnittliga kvadratmeterpriset ökat med 800 procent. I Linköping tjänar husägare drygt 7 000 i månaden på sitt boende, man får helt enkelt betalt för att bo.
Andreas Cervenka menar att vi har fel fokus i debatten. Inkomsten är mindre intressant idag eftersom skatten är hög på inkomst.
– Ta en miljardär i Djursholm som exempel. Han kan bo i ett hus värderat till 200 miljoner men betalar bara en fastighetsskatt enligt maxbeloppet 8 524 kronor, lika mycket som skatten för ett litet radhus. Han kan ha en 1 miljard på ett ISK-konto och få 50 miljoner i utdelningar på sina aktier, skatten på denna inkomst hade ifjol varit 7,5 procent. Han har en städerska som om hon jobbar vitt har minst tre gånger så hög skatt, om det inte är en papperslös som bor tillsammans med tio andra personer i en trea i Flemingsberg. Där har du de verkliga klyftorna och det skapar spänningar i ett samhälle.
Vi diskuterar utifrån vänster-högerskalan. Cervenka slår ifrån sig diskussionen och menar att även Financial Times ”den globala kapitalismens husorgan” kan föreslå förmögenhetsskatt.
– Att slumpa ut gemensamma tillgångar som man gjorde med allmännyttan kan inte vara en vänster-högerfråga. Att ge bort tillgångar är idiotism, inget annat. Min huvudtes i boken är att vi har en riggad spelplan för olika grupper.
Någon direkt lösning har Andreas inte. Han nämner att det görs för lite från politiskt håll, att det har hänt för lite.
– Låt säga att miljonprogrammen har ökat 50 miljarder i värde, tänk om man hade lagt fem av dem på att förbättra och rusta upp istället för att åderlåta de utsatta områdena. Det här är en mycket större fråga än nya pingisrack till fritidsgården.