En titt tillbaka på corona kan göras på olika sätt. Den viktigaste ansatsen är naturligtvis att begrunda vilka olyckor denna pandemi förde med sig och vad som kan göras för att motverka ett upprepande. En annan ansats är den djupare påverkan corona medförde för dig själv och vad du gjorde. Jag förlorade några vänner och kom härtill att arbeta mycket med hur vi inom idrotten skulle kunna bidra med att bekämpa pandemin. Att besegra sjukdomen kom för mig och de flesta i idrottsrörelsen att bli den övergripande prioriteten. Idrotten fick lov att komma i andra hand.
En helt annan ansats är att fundera över hur pandemin kom oss att ändra vissa vanor och hur bestående dessa förändringar kommer att bli över tid. Första gången denna tanke slog mig var i mitten av mars 2020 när viruset var helt nytt. En VD hade bjudit mig på en arbetslunch och när vi möttes gjorde jag det som då var så vanligt. Jag slog armarna om henne och utdelade en riktig björnkram. Hon blev stel som en pinne, försökte ta sig loss och plötsligt insåg jag mitt misstag. Coronan var ju här.
Jag mumlade fram en allvarlig menad ursäkt som godtogs. Sedan dess har jag inte utdelat kramar annat än i familjen och i garanterat laga ordning besprutade personer. Det skulle inte förvåna mig att den importerade vanan att krama Gud och envar framöver kommer att ersättas med det kärva handslag som tidigare var en nordisk signatur.
Under pandemin har jag som så många andra haft tre hälsningsritualer att alternera emellan. En är den japanskt inspirerade bugningen kombinerad med att hålla ihop handflatorna. En andra har varit den nordamerikanska varianten att med elegans sparka lätt på din samtalspartner. Den vanligaste varianten har nog ändå varit att stöta till varandra med armbågen. Denna variant är likväl lite udda eftersom armbågen annars brukar beteckna fiendskap mellan individer.
Pandemin har också inneburit att vi tvingats lära oss nya kommunikationsformer som Teams, Zoom och Skype, det vill säga umgänge via datorer. När jag är nere i Ydre innebär detta att mobilen måste sättas i en klyka på ett visst äppelträd för att detta ska fungera bra. Råkar det röra sig om en tv-intervju kan det hela bildmässigt få karaktären av lyteskomik.
När man befinner sig i stadsmiljö fick man se upp för skräcken i ögonen hos vissa mötande fotgängare om man ansågs komma för nära. Var man att betrakta som en levande virusbomb? Och inte förbättrades det hela av stadens nya hot i form av en vilt framförd elcykel som kan hota en fotgängare bakifrån!
Björn Eriksson är ordförande i Riksidrottsförbundet och tidigare landshövding i Östergötland.