Överallt ser vi spåren av det, hur Sverige var under kalla kriget. En tid då allt genomsyrades av totalförsvarstanken.
Värnplikten vara bara toppen av ett isberg. Krigsplaneringen var ständigt närvarande. På sina håll byggdes vägarna för att kunna tjänstgöra som landningsbanor. Ett sådant exempel finns söder om Linköping. I höjd med Slaka kallas fortfarande riksväg 23/34 för ”flygrakan”. SAS civila flygplan hade också en roll i totalförsvaret. De var utrustade för att inom loppet av timmar ställa om till att flyga sårade soldater. Och det fanns färdiga planer för att på kort och lång sikt säkra livsmedelsförsörjningen i landet.
Men efter kalla kriget ansågs inte längre den omfattande försvarsplaneringen behövas. Lager, garnisoner och krigsplaner försvann. Idén var att den eviga freden inträtt.
Ett illustrativt exempel på omvandling är garnisonsområdet i Linköping. Där I 4 och A 1, som båda lades ner 1997, en gång huserade finns nu en stadsdel med kontor, bostäder och restauranger.
Även tanken på att väga in totalförsvaret i offentliga beslut dog med tiden ut. Skattepengarna som frigjorde lades glatt på annat. Länge gick det också bra. Men under de senaste åren har vi allt oftare insett vad som försvann med försvaret.
Första gången det blev riktigt dramatiskt var nog skogsbranden i Västmanland 2014. Då fanns inte tillräckligt med helikoptrar för vattenbombning. En kapacitet som förr alltid funnits hos Försvarsmakten, och därmed tagits för given. Flera år i rad upprepades problemet. 2018 behövde 140 polska brandmän sändas till Sverige för att vi skulle få bukt med skogsbränderna. Och många är det nog som kommer ihåg den konvoj av polska brandbilar som körde på E4:an genom Östergötland då.
Det andra gången som det på allvar stod klart vad den närmast fullständiga avvecklingen av svenskt totalförsvar har inneburit var under coronakrisen. När pandemin drabbade Sverige blev det uppenbart att många verksamheter – från sjukhus till kommuner – inte har tagit höjd för annat än vardagen. Det saknades till och med lager för det allra nödvändigaste för att ett land ska kunna fungera – som läkemedel, sjukvårdsutrustning och mat.
I torsdags vaknade vi också till den tredje, och kanske farligaste, tankeställaren om hur sårbart Sverige har blivit. Den här gången kom det i form av ett ryskt angrepp mot Ukraina – ett krig i Europa.
Den oprovocerade ryska invasionen innebär ett brutalt uppvaknande för Sverige. Världen har visat sig vara långt farligare än vi har tänkt oss. Och nu behöver vi återigen börja planera och organisera samhället för att vår omvärld inte är så fredlig som vi skulle vilja.
För politiken finns det en hel del att ta tag i. Att ansöka om medlemskap i Nato är det allra mest uppenbara. Likaså att kraftigt höja försvarsanslagen och inte minst stärka truppnärvaron på Gotland.
Det finns dock mer att göra. Och allt faller inte på politiken. Hela det svenska samhället behöver åter lära sig att tänka på totalförsvaret, att ha med det perspektivet i beslut och överväganden.
Något som direkt kan och bör ändras är en del svenska bankers och pensionsfonders inställning till viktiga svenska vapentillverkare. Många institutioner och fonder har av hållbarhetsskäl valt att rensa ut företag som tillverkar vapen ur sina portföljer. Bland dessa märks Swedbank Robur, SEB:s fondbolag och Handelsbankens fondbolag. Något som drabbar försvarsföretaget Saab, tillika Östergötlands största privata arbetsgivare.
”Att viktiga finansmarknadsaktörer i mogna demokratier klassar konventionella försvarsföretag som ohållbara försvagar friheten och demokratin, undergräver demokratiska beslut och driver försvarssektorn mot ett förstatligande och därmed mot ett sämre ägande”, konstaterar PM Nilsson träffande i en ledare i Dagens Industri (17/10).
Det finns också sådant som vi alla kan göra, för att dra vårt strå till stacken. Något som allt fler gör är att gå med i hemvärnet. I januari år ökade ansökningarna kraftigt jämfört med tidigare år. Nationellt ansökte nästan tusen personer i januari. Bryter vi ner siffran till Östergötland landar vi på 60 personer.
En annan sak som går att göra i det lilla är att ha lite extra mat, vatten och annat nödvändigt hemma. Helt enkelt vara beredd. Att ha en plan för annat än vardagen.
Sverige behöver rusta totalförsvaret för att långsiktigt bevara freden, men också för att vi som land bättre ska klara nästa kris även om det är en pandemi eller en skogsbrand. Vi behöver hitta tillbaka till hur de tänkte förr, när de byggde flygrakan vid Slaka.
Edvard Hollertz är östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.