Men även om det långsiktiga energipolitiska målet, att ställa om till ett hållbart energisystem, är ädelt har vägen dit sina speciella utmaningar.
Den tekniska är bara en av dem. En annan är den politiska. I en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs skriver de tidigare presidentrådgivarna Jason Bordoff och Meghan O’Sullivan: ”När världen använder mindre naturgas kommer marknadsandelarna för det lilla antal aktörer som kan producera den renast och billigast att öka … För Europas del innebär detta ökat beroende av Ryssland.” Vinterns händelseutveckling är ”en påminnelse om att Moskvas betydelse för Europas energisäkerhet kommer att växa innan den avtar”.
Att olja och gas har sina politiska problem är väl känt – att beroendet av rysk energi gör det svårare att reagera kraftfullt på ryska aggressioner är ett sådant, beroendet av att odla goda relationer med andra tvivelaktiga regimer ett annat.
Men även om en övergång är inledd kommer den att ta lång tid. Internationella energirådet (IEA) räknar i sitt scenario för nettonollutsläpp 2050 med att det fortfarande kommer att användas både olja och gas om 30 år, om än i kraftigt minskad omfattning. Att producentländer till fullo kommer att försöka använda det inflytande som detta ändå ger är ingen vågad förutsägelse.
Samtidigt innebär utvecklingen mot mer vind- och solenergi nya former av beroende. Övergången leder till ett kraftigt ökat behov av koppar, litium, nickel och kobolt – där dagens produktion är ”starkt koncentrerad till ett fåtal länder vilket gör tillgången sårbar för politisk instabilitet, geopolitiska risker och eventuella exportrestriktioner”, skriver IEA. Övergången till hållbara energisystem skapar nya konflikter, nya spänningar och nya vinnare och förlorare. Kina visade redan 2010 benägenhet att använda sällsynta jordartsmetaller som påtryckningsverktyg, genom att kraftigt minska exporten till Japan av politiska skäl.
Förhoppningen om att ett brutet oljeberoende skulle innebära ett slut på det politiska beroendet av stater man inte vill vara beroende av, och att utvecklingen miljömässig hållbarhet även skulle präglas av politisk och social hållbarhet, framstår mot denna bakgrund som överoptimistisk. Den rena energin ger upphov till en ny kamp om kontroll över knappa resurser som kan bli minst lika intensiv.
Och övergången kan på kort sikt öka beroendet av länder som Ryssland – som nu. Bordoff och O’Sullivan talar om ”de ibland oförutsägbara kortsiktiga risker som kommer att uppstå under kommande årtionden, när den rena energins nya geopolitik möter oljans och gasens gamla geopolitik”. Och eftersom denna övergång kommer att ta årtionden, är det viktigt att vara medveten om vilken typ av konflikter som kan uppstå.
Daniel Braw, fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia