Finansminister Magdalena Andersson har sagt att ekonomisk ersättning till företagare inom restaurangnäringen riskerar att gå till ”sprängämnen och vapen”. Det är kanske dags att påminna om att det är från regeringskansliet som det tidigare stulits vapen? Om var och en har rätt till sin egen analys, så blir det till slut så här tokigt som finansministern säger. När vi ändå ser till att påminna, kan det vara värt att ta upp Gunnar Sträng (tidigare S-finansminister) som beordrade statstjänstemännen att representera på Operakällaren så att Tore Wretman kunde hålla det etablissemanget öppet.
Att driva en restaurang är att vara företagare, se till att kunderna är nöjda och helst återkommer. Det ska lagas mat, serveras dryck och så måste man hålla ordning på ekonomin och betala skatter, avgifter, samt givetvis redovisa moms. Med en pandemi där det gäller att begränsa kontakten mellan människor och därmed smittspridningen är mötesplatser där människor har det trevligt, något som tidigt belades med restriktioner.
Till skillnad från många andra länder, fick Sverige ingen hård lockdown. Först lät regeringen sin framskickade expertmyndighet stå för reglerna, sedan har regeringen gått in. Det senaste var att med kort varsel begränsa tiden för alkoholservering, vilket med ännu kortare framförhållning sedan förlängdes.
De i efterhand inkastade förslagen om kompensation som uppkommit till följd av pandemilagen är en klen tröst för en företagare som riskerar konkurs. Ersättning i efterhand hjälper inte om företaget inte längre finns och totalt har mer pengar redan gått till stöd för anställda som inte jobbar (permittering) än till företagare som påverkats negativt av politiskt beslutade restriktioner.
Nu är det möjligt att någon lagtolkning omöjliggör att staten spelar rent spel, stänger restauranger och ger ekonomisk ersättning. Få riksdagsledamöter skulle kunna tänkas vara emot en sådan lösning. Så varför har regeringen valt en strategi som går ut på att hålla krögarna på sträckbänken och helt strunta i människors livsverk?
Kanske är svaret inte längre bort än att ministrarna saknar empati och förståelse. I deras värld finns det alltid pengar någonstans, någon medborgare, någon skattebas att plocka från. Konkurs finns inte med på den statliga kartan. Och ytterst få ministrar har arbetat med att servera andra människor och stå till tjänst.
Därför har vi nu en skriande brist på lyhördhet från ministrar som vill koppla middagsbesök till kriminalitet. Det är faktiskt inte riktigt klokt.