– Hasse Carlsson begick självmord, sa Anders.
– Va? Gjorde han? Kan omöjligt stämma. Han dog leverskador. Från heroinmissbruket, sa jag.
Anders såg tveksam ut.
– Vi kan fråga min granne, Jarri. Han borde veta. Han kände dom, var råddare åt bandet och umgicks en del med Hasse.
Det var söndag, runt tolvtiden. Vi hade tagit var sin öl på en sunkig kinakrog i Gustavsbergs centrum. Degarna satt och tryckte på spelautomater. TV-skärmarna visade någon ointressant sportsändning. Jag hade kommit med Värmdöbussen från Slussen. Anders bodde med sin familj här ute numera, bland de stilfulla funkishusen som den legendariska KF-arkitekten Olof Thunström ritat på 40- och 50-talen.
Själv var det första gången jag satte min fot i trakten. Annars höll jag mig mest innanför tullarna. Men ingen av oss var ursprungligen från Stockholm, bägge hade vi växt upp i Kungsbacka utanför Göteborg.
Jag drack det sista ur ölglaset och försökte finna orden om vårt gamla favoritalbum.
– ”Tonårsdrömmar” är ju fortfarande outstanding. Som ett vykort direkt från de tidiga ungdomsåren med all längtan och frustration. Äkta, rå naivitet. En i svensk rockmusik väldigt underskattad platta, egentligen.
– Man vill gärna tro att allt det där är en produkt av klassisk höghusångest, betong och enkla omständigheter. Men vänta så fel du har i så fall. Häng med!
Vi lämnade stället, passerade över en stor och ödslig bilparkering. Kylan från den februarikalla asfalten trängde upp genom mina tunna Converse.
– Hasse flyttade tillbaka hit sedan, efteråt. Drev omkring, beställde kaffe på Konsums fik, saknade pengar att betala med, satt bara och glodde. Enligt vad jag hört alltså. Det var ju långt innan min tid, sa Anders.
– Du vet när jag jobbade i skivaffär i Malmö på slutet av 80-talet? Jag träffade Freddie Hansson ett par gånger då. Han var ständigt på språng mellan krogarna. Arbetade som mentalskötare där nere. Fast han ville aldrig snacka om Noice. Allt han sa var bara: ”Det var längesen”.
Himlen blev gråare, molnen tyngre. Vi promenerade i kuperad terräng, längs en gångstig som förband centrumet med bostadsområdet Lugnet på andra sidan. Den välartade, burgna och småsömniga stämningen bland de tegelröda villorna kändes bekant. Jag kunde lika gärna vara tillbaka i Kungsbacka. Medelklasstristessen blev närmast fysiskt påtaglig. Efter en stunds gemensamt irrande fann Anders skylten.
– Rådjursvägen! Här bodde dom. Några av dom i alla fall.
Vi svängde in på gatan, läste lite på måfå namnen på brevlådorna, spekulerade löst kring vilken villa som kunde tänkas tillhöra vems familj. Trummisen Robert Klasens hus, vilket var det? Det var hos honom som Noice brukade repa innan genombrottet. Medan vi snackade dök plötsligt en vithårig, äldre kvinna upp från ingenstans.
– Du! Hon kanske är Hasse Carlssons mamma, viskade Anders.
Tanten gick med långsamma steg längs villagatan. Hennes ryggtavla blev mindre och mindre. Ingen av oss sa något mer. Det började regna. Vi frågade aldrig Jarri.