Ledarskap inom offentlig verksamhet är en komplicerad materia. Författarlistan som hanterar detta ämne har under senare år vuxit lavinartat. Modeorden har ibland sammanfattats under beteckningen New Public Management (NPM). Allt ska vara mätbart, tydligt och vad som görs ska kunna följas upp.
Om man mäter rätt saker har väl ibland kommit att betraktas som lite mer sekundärt! De administrativa bördorna växer ofta exponentiellt. Populärast är att kritisera sjukvården, framför allt vad gäller ”vanlig sjukvård” medan specialistvården ofta klarar sig bättre. Jag kan självkritiskt notera att jag ingalunda går fri från att vara stenkastare i detta glashus.
Som motkraft har vi byråkrater nu fått en ny frälsarlära nämligen ”Tillitsbaserad Ledarskap”. Det är ett begrepp som verkar vara på allas läppar just nu. Bort med onödig administration, alla ska känna tillit. Men vad är tillit? Normalt brukar man skilja på tillit mellan människor, tillit till samhällets institutioner och tillit kopplad till styrning av verksamhet.
Forskare brukar definiera tillit som villigheten att visa sig sårbar baserad på positiva förväntningar på andras intentioner och beteenden. Tillit till skillnad från förtroende är det vi behöver när vi saknar säkerhet att basera våra positiva förväntningar på. Och då är det nog så att tillit är lättare att känna om man har makt och resurser att reagera om tilliten sviktar!
Som jag ser det finns en fara om tilliten till styrningen av samhällets institutioner vilar på att de styrs självständigt av professioner som läkare, poliser, idrottsadministratörer på Riksidrottsförbundet med mera. Då får vi ett kårväsende av den typ som kännetecknar elitistiska samhällen. Pendeln svänger för långt från NPM:s glansdagar till ropen att alla ska nöja sig med tillit.
Jag tror att den viktiga distinktionen går mellan politisk styrning och administrativ styrning och kan sammanfattas i begreppsparen VAD och HUR. Annorlunda uttryckt, politiken ska koncentrera sig på VAD vi byråkrater förväntas uträtta och lämna utrymmet till HUR lite friare till oss statstjänare eller trogna arbetare i civilsamhällets labyrinter.
Alltför många politiker vill gräva i HUR-trädgården snarare än i VAD-trädgården. Det uppfattas oftare som enklare och mer belönande i det vardagliga slitet. Är verkligen små decimaljusteringar av brytpunkter för RUT och ROT eller andra policyförslag ideologi och därmed livsavgörande livsåskådningar för att spetsa till det hela!