Att politiker ibland kallas för makthavare är inget konstigt. Det som politiker bestämmer är det som gäller. Just därför är det viktigt att politiska beslut bygger på en kunskap och en övertygelse om vad som är rätt och riktigt. Samtidigt behövs en ödmjukhet för att det ofta är omöjligt att veta vad samtliga medborgare tycker eller hur politiskt beslutade förändringar faktiskt påverkar människors vardag och deras kommande beteende.
Redan Edmund Burke, som ofta kallas konservatismens fader, konstaterade att politiken inte kan åstadkomma det goda; syftet med politik är att undvika det onda i form av krig, katastrofer, farsoter och kriminalitet. Sådant påverkar många, men som enskild medborgare är det svårt att åstadkomma bestående lösningar på sådana problem.
Insikten att det goda i livet måste komma från människor själva - deras egna behov, drömmar och mål – är den första läxan i ödmjukhet som politiker behöver. Den andra läxan är att därmed fokusera på hur samhället kan organiseras när det gäller att avvärja det onda som kan drabba oss. Tyvärr är den politiska världen fylld av personer som gör precis tvärtom.
De ignorerar verkliga problem för att de är svåra och komplicerade och kräver arbete, men har otroligt lätt för att lägga sina näsor i blöt när det gäller det som är och förblir andras ansvar. Ju högre skatter som läggs på hederligt folk och ju fler bördor och regleringar som företagen ska bära, desto svårare blir det att faktiskt göra rätt även om viljan finns. Saknas den viljan, ja då blir lockelsen att helt vända politiken och samhället ryggen desto starkare.
Den viktiga frågan i politik är alltså själva maktutövningen. Vad måste medborgarna finna sig i och var borde politiken lämna ifrån sig makt och ansvar till medborgarna? Dessa frågor diskuteras numera alltför sällan. I stället är det den andra aspekten av maktutövning som tillåts ta stor plats, nämligen vem som ska bestämma i Sverige. Det är naturligtvis inte oviktigt, men verkligheten bekymrar sig mindre för vem eller vilka som ligger bakom ett beslut och mer om vad beslutet innebär.
I återkommande opinionsundersökningar visar det sig att väljarna vill få besked i sakfrågor: varför är skatten så hög på den som arbetar, hur kan sjukvården bli bättre, vad görs mot brottsligheten? Men sådana frågor är svårare att ge svar på än vilka partier man vill samarbeta med. Det visar sig att de flesta politiker föredrar lättjans väg för att slippa ta ansvar och det bådar inte gott.