Är det ett problem att saker och ting vi handlar blir billigare? Dum fråga, jag vet. Vanligtvis är problemet snarare motsatsen, att saker blir dyrare så vi har råd med mindre.
Ändå har Sverige har en hel politisk apparat – Riksbanken och dess penningpolitik – som på senare år mobiliserat enorma resurser för att konsumentpriserna ska stiga, med två procent per år. Räntorna har hållits konstlat låga och ekonomin har stimulerats, fast det varit högkonjunktur.
Detta har haft systematiska negativa effekter. Svenskar i gemen märker det mest genom sjunkande valuta och dyrare import, eftersom Sveriges politik gått längre än liknande politik i andra länder.
Sparande missgynnas också, vilket drabbar alla de med låga och normala inkomster som har sina knappa kapitaltillgångar främst på bankkonton till låg eller ingen ränta.
Lån har samtidigt blivit billiga, vilket gynnat alla som redan köpt bostad, men gjort att bostadspriserna skjutit i höjden för de som är sist in. En massiv omfördelning mellan personer och generationer.
Även finansiella tillgångar har stigit i värde vilket oproportionerligt gynnar de allra rikaste. Tvärtemot vad man kan tro har de billiga lånen samtidigt fått investeringarna att minska. Börsen har kommit att leva alltmer direkt av centralbankers krediter och värdestegringen är allt lösare kopplad till investeringar i produktiva företag.
Ironiskt nog är det inget stort problem med sjunkande konsumentpriser. Ekonomer har utvärderat efterkrigstidens alla år med sjunkande prisnivå i ett flertal länder. Slutsatsen? Tillväxten var sammantaget högre, inte lägre, under dessa år. Ekonomin utvecklades stabilt ändå.
Riksbankens mål kom till i en tid då det var viktigt att hålla priserna nere. Det var aldrig tänkt som en modell för att höja priserna, och den fungerar inte heller så. Inflationen skenar på bostads- och aktiemarknaden, men de priserna finns inte i den ekonomiska modellen.
Förra året utreddes Riksbanken och penningpolitiken (SOU 2019:46). Förslaget blev dock att surra banken ännu hårdare till inflationsmålet och ge den ännu större befogenheter att sprida billiga krediter för att uppnå det.
Det vore helt fel väg. Lyssna istället på Olle Wästberg, som arbetade på Finansdepartementet under 90-talskrisen och var med om att sjösätta den nuvarande penningpolitiken. I sitt senaste nyhetsbrev föreslår han att Riksbankens mål bör modifieras så att de åtgärdar stigande priser, men inte sjunkande. Ett klokt förslag som skulle bespara oss många problem.