Den gångna veckan gör avtryck på bankkontot. Pengarna räcker till allt mindre.
Elpriset slog nya rekord i måndags. Drivmedelspriserna har höjts igen. Räntorna stiger.
Den som tycker sig uppleva att det blir dyrare varje gång man handlar inbillar sig inte heller. På Coop i Kisa byter de numera pris på varorna varje vecka, sade personalen häromdagen i Corren. På Ica Vahlströms i Horn berättas om att kunderna allt oftare kommenterar de stigande priserna.
Att det kostar mer att handla i allmänhet drar upp inflationen. I torsdags meddelade SCB att inflationstakten i juni uppgick till 8,5 procent. En så hög siffra har inte noterats sedan juli 1991.
När inflationen drar i väg följer Riksbanken efter och höjer räntan. Detta för att kyla av ekonomin och dämpa efterfrågan.
Det som hägrar är tuffare tider. Högre priser på el, mat och drivmedel lär sammanfalla med högre räntekostnader. Det leder i sin tur till att många hushåll inte längre kan unna sig det där extra. Och den utvecklingen – att hushållens pengar måste läggas på livets nödtorft – riskerar att slå hårt mot näringslivet i allmänhet och en del branscher i synnerhet.
Samtidigt är alternativet sämre. Förblir inflationstakten hög räcker löner och pensioner till allt mindre. Sparkapital urholkas. Likaså förtroendet för ekonomin.
Den stora frågan nu är hur mycket mer dramatiskt det blir. Mycket lär avgöras av sådant som är svårt att påverka. Som hur kriget i Ukraina utvecklas och Ryssland agerar. Eller hur snabbt tysk industri kan ersätta den ryska gasen.
För ekonomin verkar det dock främst stå mellan två olika framtidsscenarier. Antingen ett hoppfullt. Att prisökningarna bryts och räntorna stabiliseras redan till hösten.
Det andra är en långvarig lågkonjunktur. Biter sig inflationen kvar vid höga nivåer ett par månader till lär det även kunna påverka avtalsrörelsen.
Än så länge verkar visserligen fack och arbetsgivare eniga om att den höga inflationen inte ska påverka lönebildningen. Varför båda parter tycker det fångas av German Bender, utredningschef på vänstertankesmedjan Arena Idé (4/6): ”Senaste gången inflationen skenade, på 1970-talet, drogs en lönespiral i gång som varade till mitten av 1990-talet. Lönerna jagade inflationen i en ond cirkel som ledde till att vi fick snabbt ökande nominella löner men nästan obefintlig reallönetillväxt, och därtill försvagad konkurrenskraft för svensk industri.”
Det är inte heller bara lönebildningsprocessen som kan påverkas kraftigt av det svajiga ekonomiska läget. Än mer lär det inverka på det stundande valet. Mycket talar för att riksdagsvalet i höst blir ett så kallat plånboksval – precis som det franska presidentvalet tidigare i år var.
När hushållens pengar räcker till allt mindre så är det som upplagt för en överbudspolitik för att fånga röster. Och särskilt Socialdemokraterna är redan varma i kläderna.
Under coronapandemin släppte alla hämningar för vilka riktade stöd som politiken kan ge. När samhället stängde ner presenterades det ena stödpaketet efter det andra i syfte att rädda verksamheter som en dag hade fullt med kunder och nästa dag inga alls.
Att staten agerade med riktade stöd under pandemin hade sina skäl. Det var en extraordinär händelse, och delvis var det statliga beslut som drog undan benen för en del verksamheter. Det är ju exempelvis svårt att driva en restaurang om det är förbjudet att ha gäster.
Vad som är oroande är att det aldrig verkar ha satts punkt för det vidlyftiga spenderandet av skattepengar. När elpriserna rusade i vintras presenterade regeringen en så kallad elpriskompensation. Ett system som har utökats efter hand.
Regeringen föreslog i år även att alla bilägare skulle få 1 000 kronor i kompensation för höga drivmedelspriser vid pump. Men lyckligtvis var en majoritet av riksdagen inte på den linjen.
Detta frikostiga användande av skattemedel kan också sägas vara en del av roten till det onda som vi nu upplever. För den svenska regeringen har inte varit ensam om att trycka ut enorma stimulanspaket under coronapandemin. Lånen har samlats på hög.
När inflationen drar i väg äts dock delar av dessa statsskulder upp. Därför lär det finnas många länder som inte ser odelat negativt på en tid av hög inflation.
När man står i kassan och ska betala ett ovanligt hög summa för maten är detta ett sätt att se det – nu betalar vi delvis priset för alla de statliga stödpengar som har getts ut under senare år.
Lärdomen är att det inte finns några statliga gåvor. De pengar som politiken spenderar är dina och mina, och någon gång ska de betalas.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL