Vem äger din kropp? Dum fråga, kanske. Vem kontrollerar din kropp då? Nu blev det svårare. Skönhetsindustrin? Dietexperterna? Staten? Dina föräldrar? Ditt blivande barn?
Frågor om självbestämmande borde vara självklara. Det är du och ingen annan som bestämmer över din kropp och ditt liv. Ditt förnuft och din sociala förmåga att frivilligt komma överens med andra kan vägleda dig för att du ska kunna få vad du eftersträvar. Ibland blir du vilseledd, någon gång är dina drömmar bortom det möjligas gräns. Men det är ändå ditt liv.
Det finns därför moraliska gränser för vad vi får göra mot andra. Att ha ihjäl någon innebär att den mördade inte längre har livet kvar. Det har vi inte rätt att göra. Har vi rätt att förhindra att en överviktig person äter onyttig mat? Att i lag förbjuda kvinnor att bära någon annans barn? Att införa en policy om att rökning är förbjudet på arbetstid? ”Man kan inte lämna människor i fred att fördärva sina liv”, som författaren Kjell Espmark travesterar denna människosyn i sin bok Hatet.
Om någon annan kan äga eller kontrollera din kropp, så finns det egentligen heller inget hinder för hur illa och ociviliserat vi kan bete oss mot varandra. Men om varje människa erkänns som individ så har var och en ett veto som ingen annan får sätta sig över. Nu är det tyvärr så att alla inte respekterar andras lika rätt. Mördare och våldtäktsmän är personer som begått handlingar som vi med rätta anser vara straffbara.
Men hur ska vi se på handlingar där det inte finns något offer? Det blev stor uppmärksamhet efter att Luf Storstockholm kommit fram till att incest mellan myndiga syskon inte längre borde vara en polisiär fråga. Dessutom drog de slutsatsen att om du har rätt att bestämma över din kropp, så bör du också få testamentera den till nekrofili. Helt klart perifera frågor, men med en logisk slutsats.
Någons privata känslor utgör inte tillräcklig grund för lagstiftning. Sverige avkriminaliserade tidelag 1944 utan att det normaliserades. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är inte lämpligt och det är osunt att så många myndiga personer måste förlita sig på en riksdagsmajoritet för att veta vad som är rätt och fel.
I förra veckan lade en statlig utredning fram sitt förslag som förbjuder kvinnor att vara surrogatmödrar åt barnlösa par. Att skaffa barn är inte en rättighet sägs det, men det är inte heller en rättighet att med polis och batong förhindra andra från att vilja skaffa barn. Många motståndare till surrogatmödrar argumenterar utifrån att kvinnor inte är handelsvaror. Men kvinnan köps inte, det är en tjänst som kan utföras. En benmärgsdonator eller blodgivare är inte heller en reservdelsmänniska, utan någon som vill hjälpa andra. Hur kan man vilja förbjuda människor att hjälpa andra?
Snälla, kan inte alla bara tillåtas att ta ansvar för sina egna liv, vara vuxna och utvecklas som människor i stället för att andra ska lägga näsan i blöt och bete sig som skvallriga lågstadiebarn när någon annan gör något som ligger bortom ens egen begränsade förmåga?