Varför är det alltid så att det som organiseras som en planekonomi leder till brist och köer, medan marknaden oftare dras med överkapacitet?
Svaret ligger i den information som priset erbjuder. Naturligtvis gör människor fel ibland och varje organisation dras med sina brister, men den avgörande skillnaden mellan privat sektor och offentlig är att i den offentliga sektorn riskerar fel och brister att leva kvar längre än i privat, helt enkelt för att det saknas anledning att göra något åt dem.
Ett exempel är en bekant vars far skulle ha färdtjänst. När hans far hade väntat en timme och ringt fyra gånger för att höra var bilen var som bokats en timme innan, blev i stället Uber ett fungerande alternativ. Den kom på 5 minuter och till en kostnad som endast var 20 kr högre än den skattesubventionerade färdtjänsten hade kostat honom.
Den gamle mannen var både imponerad och lite förvånad över att han kunde se var hans bil var, vad chauffören hette, bilens registreringsnummer och fick samtidigt en trygg resa i tid. När sedan det upphandlade bolaget dök upp 1 timme och 20 minuter efter beställd tid förstod inte den chauffören varför kunden inte väntat.
För personer som behöver en tjänst är tid en värdefull resurs. Och känslan av att bli negligerad kan inte mätas i pengar. Så är det med allt som finansieras via skatten; vi förväntas vara tacksamma över att någon annan betalar och sedan hålla till godo med vad som råkar erbjudas. Är det gratis att åka buss? Ja, vem kan då klaga på att det tar en timme innan nästa buss avgår? Kostar inte sjukvårdsbesöket patienten mer än en bråkdel av den verkliga kostnaden? Ja, men då kan du väl ändå stå ut med att vänta en halv dag på akuten?
Jämför detta med hur privata företag ständigt måste förtjäna sina kunder och deras vilja att betala. Varför fungerade Uber bättre än färdtjänsten? För att all utveckling bygger på nya idéer och att idéerna kan omsättas i verklighet. Vilka innovationer som sedan innebär en verklig förbättring kan bara avgöras genom att de prövas på marknaden, där människors betalningsvilja blir facit.
När konsumenterna väljer att lägga sina pengar på det nya i stället för på det gamla, kan vi i efterhand slå fast vad som fungerar och inte fungerar. Inte bara det dåliga, utan även sådant som fungerar rätt hyfsat kan då bli övergivet och utkonkurrerat av något nytt som är ännu bättre.
Vårdpersonal får ofta en direkt tacksamhet från patienterna, och där skiljer sig inte privat vård från offentlig. Men all verksamhet som bedrivs i offentlig regi har ett inbyggt handikapp i det att människor som arbetar där inte får relevant information från de människor som ska betjänas, eftersom pris och värde inte stämmer överens. Det är tyvärr ingen slump att veterinärer och estetiska ingrepp har kortast väntetid – de företagen är inte planekonomier på det sätt som landstingen är.
När skatter höjs för att – som det så vackert heter – ge ”mer resurser till den gemensamma välfärden”, så blir resultatet att fler dåliga system kan leva kvar, samtidigt som efterfrågan på nya och bättre lösningar minskar när människor har mindre kvar i den egna plånboken.